Ön.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.


Det är något visst med öar. Eller hur? Jag har alltid varit fascinerad av dem. Kanske för att de är avgränsade. Hanterliga. En ö i Norge blev världskänd förra året. När Anders Brevik mördade massor av oskyldiga ungdomar i Arbeiderpartiets (norska motsvarigheten till Socialdemokraterna) ungdomsförbund. Fördömanden av dådet har haglat, med rätta. Tyvärr har även politiska grupper exploaterat dådet. Inte Arbeiderpartiet i Norge, landets statsminister socialdemokraten Jens Stoltenberg har hållit en värdig stil. Tyvärr har en del vänsterbloggare i Sverige och Vänsterpartiets f.d. ordförande Lars Ohly inte gjort samma sak.

Jag är inte socialdemokrat men Stoltenberg ska ha en eloge för sin hantering av efterkrisarbetet som står i bjärt konstrast mot dåvarande presidenten George W Bush 2001 i USA. Men vi borde alla fundera på vad som exakt hände på den där ön. Där folk inte kan fly.

Det finns en "Breivik" inom alla människor.

Anders Brevik har utmålats som ett monster. Jag försvarar givetvis inte honom. Hans främlingsfientlighet, islamofobi och konspirationsteorier är förfärliga. Hans totala cynism när han mördade oskyldiga människor är ännu värre. Men jag är något förvånad att ingen från Svenska kyrkan (som annars ofta är nyanserad när det gäller människosyn) inte har kunnat konstatera att det finns en "Breivik" inom oss alla. För "handen på hjärtat" är det inte så? Vi söker ofta enkla lösningar på komplicerade problem. Även vi som aldrig skulle få för oss att, när det verkligen gällde, att rösta på populistiska Sverigedemokraterna.

I min hemstad Malmö har det varit en synnerligen turbulens senaste åren. Där nästan alla de som är med i kriminella ungdomsgäng, de som trakasserar folk på Seved (som blivit rikskänt) eller trakasserar judar har invandrarursprung. Det är lätt att lockas av enkla lösningar. Som Sverigedemokraterna erbjuder. Kan vi inte alla erkänna det? Att det är så känslomässigt. Men man måste också som medborgare tänka ett steg längre. Det finns sällan enkla lösningar på komplicerade problem. Det erbjuder Sverigedemokraterna. Men det har också andra partier gjort tidigare - med förfärande resultat. Jag hävdar givetvis inte att Sverigedemokraterna ska kopplas ihop med Breivik. Tvärtom har sd tydligt tagit avstånd från dådet. Och det ska respekteras. Men trots blir det tydligt att en del söker "syndabockar".

Äldre ungdomar skyddade yngre.

På den där ön i Norge fanns det en galen mördare som mördade vilt. Det fanns skräckslagna 13-åriga socialdemokratiska ungdomar. Men också äldre ungdomar som - med risk för sitt eget liv - skyddade de som var yngre.

Jag gillar som bekant tysk disco (ni vet som följer min blogg) och en av mina favoritartister är Fancy. En av mina favoritlåtar från honom är Long way to paradise (remix 99) Det är sådan kontrast mellan den energiska synthpopen och budskapet i låten. Refrängen är följande.

Long way to paradise.
Long night in hell.
To dark för lullabies.
Dreams off for sale.

Nej, jag tror inte det någonsin är för mörkt för vaggvisor. Sagor. Drömmar. Kalla det vad vi vill. Att Svenska kyrkan har bråttom att göra när folk samlas hos dem efter varje katastrof är ett tecken på det. Eller att många människor som har det svårt söker sig till någon religion. Men det måste i varje situation vara ett fritt val.

I oss alla finns det en modig 16-åring.

Kanske vi borde erkänna att den där ön - där ingen kan fly - är en del av livet. Att det i oss alla finns en Breivik, besviken som vill slå igen även om de flesta av oss aldrig skulle genomföra våldsdåd i verkligheten. Att det i oss alla finns en rädd 13-årig ungdom som är på en ö, förväntansfull men som möter något obehagligt..

Men att det också i oss alla finns en 16-åring som försöker skydda de som har det svårare. På en öde ö, när det är kris, kan vi visa våra bästa sidor.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.