Långsamt farväl.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Ni som följt min blogg gissar nog hur mycket jag älskar språkets möjligheter. Att använda retorik. Ett vackert ord på svenska är farväl som egentligen betyder att man önskar någon en god resa hem, att fara väl. Orden långsamt farväl är också kännetecknande för hur jag lämnar bloggen. Eller rättare, kanske tar en paus.

För jag kan inte enkelt ta farväl. Varken av saker, människor... eller någon blogg. Som Communards i deras version av Never can say goodbye.

Jag har sedan 2008 skickat HBT-nyhetsbrev nästan varje månad till idag drygt 600 människor inom politik, media, föreningar etc. Det är nu avslutat. Mitt bloggande här är nästan avslutat från och med nu. Visst kommer jag nog skriva någon recension eller politisk artikel men det blir inte som förr. Och så är det för oss alla. Det blir inte som förr. Det är något vi får acceptera.

Jag kommer givetvis se tillbaka på åren 2009-2012 med viss nostalgi. Hur kunde jag ägna en timme åt vad de politiska partierna i Argentina tycker om homoäktenskap? Men jag har varit så engagerad och det är jag stolt över och kommer förbli. Men ibland byter man engagemang.

Om du är engagerad för något, utnyttja tiden du är det, betrakta det som en gåva. För det vi är engagerade för är något som oftast är en win-win-situation. Det får oss själva att bli del av något större, att jobba för mänskliga rättigheter. Men också något som kommer våra medmänniskor till del. Använd ditt engagemang medan du ännu känner det för.

Givetvis står jag ännu för mina värderingar. I en stad där sd har drygt 10 % sympatisörer kommer jag fortsätta ta fighten mot främlingsfientlighet. Men också emot HBT-fientlighet, islamofobi, antisemitism och rätten för även sd att hålla torgmöten utan att bli trakasserade. Men den fighten kommer jag från nu inte föra främst på den här bloggen.

Det här är ett långsamt farväl. Alla farväl borde väl egentligen vara sådana? Men någon gång måste man bestämma sig för att gå vidare.

Och vi som HBT-engagerade ska komma ihåg. Våra största segrar internationellt ligger framför oss.

Jag önskar dig som bloggbesökare inte bara en trevlig helg utan allt gott privat.

Priset.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Jag minns det ännu. Måste varit i början av 1991, året efter jag började besöka gayställen. Jag hade åkt med pågatåget från Lund till Malmö en fredagkväll och promenerade från centralstationen till 4:an som då var främsta gaystället i Skåne. Plötsligt springer en ung kvinna gråtande ut från en port "din jävel" skrek hon och fortsatte gråta. Jag visste inte exakt vad det handlar om men var relativt säker, det handlade om en kärleksrelation som inte fungerat. Om besvikelser.

I den stunden tänkte jag att jag som homosexuell som aldrig besökt gayställen varit skyddad. Visst hade jag också ibland flirtat med tjejer, men det hade ju aldrig varit på allvar. Egentligen. Nu skulle jag möta män jag på allvar skulle bli förälskad i, och som jag sedan skulle bli besviken på. Nu var det allvar. "Jag har levt i en skyddad värld hittills" var min reflektion när jag betraktade den gråtande flickan. 

Artig men utan känslor.

Redan året innan hade jag dock blivit lätt förälskad i en man jag träffat på ett gayställe. Inget allvarligt men jag kände det kanske skulle bli något. Jag besökte Malmö och hälsade på honom spontant, hade fått hans adress, men inte förvarnat honom om besöket. Kanske det varit annorlunda om vi planerat det, men om man verkligen bryr sig om någon ska det inte spela någon roll. Han var artig. Och det var kanske just det som var problemet. Artig. Men utan känslor.

Artisten Cher hade just haft en låt Heart of Stone då. Refrängen var typ "I wish I had a Heart of Stone". När jag åkte med pågatåget hem till Lund den kvällen blev låten tydlig. Jag nästan önskade, precis som Cher, att jag hade ett hjärta av sten. Då hade jag aldrig känt besvikelsen.

Många år senare, 2002, debatterade riksdagen om lagen om hets mot folkgrupp borde, förutom etnicitet och religion, även skydda mot hets p.g.a. sexuell läggning. Alla partier förutom m och kd stödde förslaget. Kd hade ett eget alternativ, om att det skulle bli så men att folk som "i predikosituationer" sa hemska saker om homosexuella inte skulle kunna dömas. Avslöjande nog lämnade aldrig kd något förslag om att imamer (eller präster) som i predikosituationer hetsade mot judar aldrig skulle kunna fällas. Moderaterna var helt emot att förändra hetslagen.

Moderaternas trovärdighet i debatten var noll.

Per Unckel (bilden) var representanten för Moderaterna i riksdagen i debatten. Unckel hade alltid följt partilinjen om homorättigheter och alltså röstat emot nästan alla reformer fram till för 10 år sedan. Hans trovärdighet var noll och hans resonemang om att "vi ska givetvis respektera homosexuella men inte heller förbjuda hets mot dem" var hycklande. Trots det sa Per Unckel en viktig sak.

Priset för att vi får säga saker som andra kan bli kränkta av är att vi måste acceptera att andra har rätt att säga saker som vi blir kränkta av

Sällan har någon så elegant försvarat yttrandefrihet. Att m och Unckel sedan var inkonsekventa och var emot att förbjuda hets mot homosexuella medan de då bara ville "utreda" ett avskaffande av hetslagen när det gäller invandrare, svarta och judar är en annan sak. Idag vill partiet behålla hetslagen som den är precis som kd och övriga riksdagspartier.

Våra känslor ger oss möjlighet att känna sympati.

Ja, är det inte så att vi människor alla måste betala ett pris. Inte bara för vår rätt till yttrandefrihet är att andra ska ha samma rätt att fritt yttra sig.

Priset för att vi älskar och tycker om människor är sorgen när de försvinner från våra liv, antingen att de dör eller vi förlorar kontakten med dem.

Priset för att vi har förmågan att bli förälskade är besvikelsen att vår kärlek inte är besvarad.

Visst önskade jag på pågatåget hem en kväll sommaren 1990 att jag hade ett hjärta av sten. Men senare är jag tacksam för att jag har ett människohjärta. Det är det (jag vet att våra känslor styrs från hjärnan) som gör oss mänskliga. Som gör att vi har förmåga att känna förälskelse, empati och solidaritet.

Visst betalar vi ett pris. Men våra känslor gör oss också rikare. Mer nyanserade och en förmåga att känna kärlek och sympati.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.