HBT-kultur. Bröd & vin - Samuel R Delany & Mia Wolff.

Bröd & vin - en erotisk kärlekssaga från New York (2013) är ett seriealbum om en annorlunda relation. Den är baserad på verkliga händelser. Hur Samuel, akademiker, svart och medelålders, och Dennis, hemlös, vit och 12 år yngre, möttes. Dennis sålde böcker på en gata i New York. Samuel kom förbi av en slump och köpte en bok. Men hade inga pengar och fick den på kredit, när han återvände några dagar senare för att betala började de två männen prata mer med varann.

Så småningom fick de ett sexuellt intresse för varann och Samuel fixade ett hotellrum. Efter att de haft sex där var båda osäkra på om de skulle bli ihop men det blev resultatet till slut. De flyttade ihop och har när den här boken återutgavs 2013 (och även i svensk översättning) hade de varit ett par i över 20 år.

Berättelsen som Samuel R Delany levererar om hur han mötte sin pojkvän är fascinerande. Att det är en del explicit homoerotik och nakna kroppar blir bara kul. Det här är ingen porrnovell (inte för att det är fel med sådana) utan det sexuella blir en integrerad del av berättelsen.

Mia Wolff tecknar med svart-vitt-grått. Ibland blir det anonymt, i några bilder kan dock avsaknaden av grälla färger förstärka känslan av dysterhet men också att något viktigt händer. Wolff är skicklig i att förmedla personernas ansiktsuttryck.

Ett ok seriealbum men själva storyn är bättre än den konstnärliga delen.

HBT-kultur. Trans: it - Marcus Linda Lindmark.

Trans: it (2013) är ett seriealbum som är "baserad på verkliga händelser" som det heter ibland i förtexter till filmer. Det handlar om hur transvestiten Marcus Linda Lindmarks liv utvecklats senaste decennierna. Marcus är en heterokille som främst är intresserad av tjejer men ibland blir han Linda, sitt trans-alter-ego. Vi får följa hen i sin "komma-ut-process" som transperson. Det leder till både nya möjligheter men också problem bl.a. så tar relationen med flickvännen slut. Men hon är ingen transfob. Istället skildras nyanserat hur båda måste hantera sina attityder.

Marcus flickvän vill att han ska kunna visa sina feminina sidor som man, utan att "klä om sig". Och här ställt könsideologin på sin spets. Att många, både cis-personer (icke-transpersoner) och transpersoner, är fast i en tvåkönsnorm. Antingen-eller istället för både-och. Kanske för att samhället ännu främjar en sådan norm.

En positiv sak är att det är så många (25) duktiga serietecknare som medverkat vid framställandet av boken. Ibland blir det vackert men främst är tillgången att teckningarna ger liv åt berättelsen. Och på köpet får läsaren en dos information om transpersoner.

Seriealbum om transvestiter är vi inte bortskämda med. Därför blir den här boken angelägen.

Intern debatt i Piratpartiet om att det blivit "för HBT-vänligt".

Närhelst ett parti gör ett dåligt val så kommer skarp intern kritik som en följd. Piratpartiets fiasko i EU-valet är inget undantag. Och delvis är det en sund reaktion, efter ett dåligt val måste givetvis partiansvariga granskas extra tydligt. Bl.a. partiledaren Anna Troberg. Vad kunde de gjort bättre? Och jag brukar verkligen inte blanda mig i partiers eftervalsanalyser men jag ska här göra ett undantag. Eftersom en koll på Piratpartiets hemsida visar att det finns en del som tycker pp för mycket prioriterat HBTQ-politiken (om de som lämnat kommentarerna verkligen är medlemmar eller inte lämnar jag därhän). Här är ett exempel.

Jag tror ni förlorade många röster med Anna som partiledare. Hon driver sina HBT frågor så hårt så ni skrämmer bort vanliga väljare. Piratpartiet börjar förknippas med HBT snart mer än it.

Det jag reagerar emot är att det faktum att Troberg offentligt berättat att hon är lesbisk används emot henne av en del (interna) kritiker. Det blir antydningar om att "hon prioriterat en personlig agenda". Det är så kul. Och tragiskt.

Sekreterare i partnerskapsutredningen "anklagades" för att vara homosexuell.

För den anklagelsen har ibland kommit emot personer som berättat de är HBTQ. När partnerskapsutredningen startades i början av 1990-talet så blev det rabalder om att sekreteraren för kommittén var öppet homosexuell. Han var bög! Och sekreterare i en kommitté som skulle behandla en reform som skulle kunna gynna bögar. Notera att han inte hade någon som helst möjlighet att påverka sakbesluten utan bara skulle föra protokollen. Men det räckte för att en del konservativa skulle hävda att "någon som är homosexuell kan inte neutralt vara sekreterare" Men det blev lika fånigt som om någon skulle hävda att en kvinna inte kan vara sekreterare i någon utredning om jämställdhet eller någon med invandrarursprung för en kommitté om integrationspolitik.

Nu har ju Anna Troberg möjlighet att påverka prioriteringarna inom Piratpartiet. Men låt oss granska partiets framtoning inför EU-valet. Piratpartiet var representerat i flera direktsända debatter i media där av nyhetsredaktioner utvalda ämnen skulle debatteras. Inget handlade om HBTQ-politiken. Men givetvis kunde Piratpartiets representant, Christian Engström, lyft HBTQ i debatter om tolerans, öppenhet etc men det gjorde han inte. Granskar man pressmeddelande och nyheter inför EU-valet från Piratpartiet var HBTQ-rättigheter nästan helt frånvarande.

Mp och fi kommenterade HBTQ-rättigheter.

Vad jag vet var det bara två partier, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, som i debatter inför EU-valet kommenterade att HBTQ-rättigheter är viktiga. Och de två partierna ökade båda ordentligt och fick tillsammans drygt 20 %.

Kanske Anna Troberg är en dålig partiledare. Det har jag ingen aning om eftersom jag inte är medlem i pp. Men att attackera henne för att hon ibland stått upp för allas lika värde och rätt oavsett sexuell läggning och könsidentitet (eller kön, etnicitet etc för den delen) blir bara för billigt.

Piratpartiet borde istället fokusera på varför enligt Valu 86 % av de som röstade på partiet i EU-valet är män (en ännu högre andel än t.o.m. Sverigedemokraterna).

HBT-kultur. Queer nation-manifestet.

Queer Nation Manifesto har närmast fått en kultstatus bland en del (radikala) människor inom HBTQ-rörelsen. Aktionsgruppen Queer Nation startade 1990 i New York, många kom från Act Up (en grupp som kämpade för rättigheter för folk med hiv och aids). Delvis var det en protest emot att de tyckte gayrörelsen i USA blivit för "snäll" och anpassat sig för mycket till majoritetssamhället. Men främst handlade det om en attack emot den strukturella stigmatiseringen av bögar, lesbiska, bisexuella, transpersoner och andra som avvek från heteronomen.

Queer Nation Manifesto (1990) är egentligen ett häfte som delades ut vid ett Prideevenemang i New York. Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck har 2014 översatt dokumentet till svenska och även lämnat ett förord. Att recensera dokumentet är inte helt enkelt. Är det en skönlitterär bok kan formen vara i fokus, vilken litterär kvalité den har. Man kan strunta i att några karaktärer framför tokiga saker eller är osympatiska.

Sanningsmonopol.

Men det här är ett politiskt dokument och då har givetvis innehållet en central betydelse vid en bedömning av det. Bengtsson och Ekström Lindbäck framför i förordet följande.

Om det här manifestet inte känns som en varm famn, en uppmuntrande ryggdunkning, ett skrik som du har längtat efter att kunna sluta din egen skälvande stämma till – då tillhör du nog den kategorin av personer som bara borde läsa under tystnad och ödmjukt justera din egen syn på världen och andra människor.

Paradoxalt hamnar Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck här nära det sanningsmonopol som den kristna högern i USA, eller för den delen främlingsfientliga partier i Europa, framför. Det finns bara en tolkning av hur samhället bör vara och den ska gälla för alla. Deras bagatelliserande av att några vänsterextremister i gayparader i Sverige genom plakat kränkt HBTQ-poliser och -militärer är inte heller sympatiskt. Delvis samma intoleransproblem finns det i själva queermanifestet.

Jag hatar heteros som inte kan lyssna på queer ilska utan att säga ”hallå, alla heteros är inte sådär. Jag är också hetero, vet du” som om deras egon inte fick tillräckligt med smekningar eller skydd i den här arroganta, heterosexistiska världen. Varför måste vi ta hand om dem, mitt i vår välgrundade ilska som har framkallats av deras sjuka samhälle?! Varför lägga till det tröstande ”Nej, jag menar såklart inte dig. Du beter dig inte sådär.” Låt dem lista ut själva om de förtjänar att bli inkluderade i vår ilska.

Hat är sällen en konstruktiv kraft.

Det är mycket "jag hatar" i manifestet. Alla människor kan känna hat ibland. Men det är sällan en konstruktiv kraft, varken för en själv eller för andra. Däremot kan vrede över orättvisor kanaliseras till engagemang för att förändra samhället. Ska man tolka manifestet välvilligt handlar det främst om det. Ett annat problem är fixeringen vid queer respektive straight-hetero i manifestet. Men den som idag definierar sig som hetero kanske känner sig som bisexuell, eller queer, senare. Att hävda "du fattar ingenting för att du är hetero" är inte rätt metod att påverka. Men det finns också mycket som är bra i manifestet.

Att vara queer handlar inte om rätten att ha ett privatliv; det handlar om friheten att vara ute, att vara precis de vi är. Det handlar om att dagligen slåss mot förtryck; homofobi, rasism, misogyni, bigotteriet hos religiösa hycklare och vårt eget självhat. (Vi har blivit omsorgsfullt uppfostrade till att hata oss själva.)

Det är viktigt att konstatera att det här framfördes i ett USA som 1990 generellt var konservativt och homofientligt och inte i ett liberalt Sverige 2014. Eller följande om den kristna högern och dess främste företrädare i USA på 1980-talet, Jesse Helms.

Enligt den kristna högern är det inte tillräckligt att hela tiden marknadsföra fortplantning och heterosexualitet... det är också nödvändigt att förstöra varje alternativ. Det är inte konst som Helms är ute efter...DET ÄR VÅRA LIV. Konst är den sista trygga platsen där flator och bögar kan frodas. Helms vet det här, och har utvecklat ett program för att rensa ut queers från den enda arena där de har varit välkomna att bidra till vår gemensamma kultur.

Konstnärligt fascinerande.

Men om vi då lämnar innehållet och fokuserar på manifestets konstnärliga och litterära värde är det som det verkligen blir fascinerande. För att det ofta är så välformulerat och faktiskt vackert. Som det här.

Vi måste kämpa för oss själva (ingen annan kommer att göra det) och om vi i den processen skapar större frihet för världen i stort, utmärkt i så fall. (Vi har gett så mycket till den världen: demokrati, alla konstformer, alla begrepp om kärlek, filosofi och själen, bara för att nämna några av gåvorna från våra gamla grekiska flator och bögar). Låt oss göra varje utrymme till ett flat- och bögutrymme. Varje gata till en del av vår sexuella geografi. En stad av längtan och sen total tillfredsställelse. En stad och ett land där vi kan vara trygga och fria och mer.

Och manifestet har relevans även i Sverige 2014. När människor ännu här och idag blir diskriminerade, utsatta för hatbrott och osynliggjorda bara för sin sexuella läggning eller könsidentitet. Vi ska bli förbannade över det och kanalisera vår vrede till att förändra samhället.

Queer nation-manifestet finns i svensk översättning här.

HBT-kultur. Tatuerade tårar - Bobbi A Sand.

Tatuerade tårar (2011) av Bobbi A Sand är en "mörk" bok. Anorexi, utanförskap, familjekonflikter, skuld och kriminalitet är några teman. Och om det inte räckte blir det också en del information om musikgenren black-metal. Från förlagets presentation av den.  

Familjen Modigs julafton avslutas abrupt med att Micki hamnar på sjukhus efter att närapå ha svultit sig till döds. Kvar i sitt rum i familjens villa blir lillasyster Mija som också håller på att tyna bort - bara på ett annat sätt. Hon tar sin tillfykt till den mest extrema form av musik hon kan komma på, men trots allt ljud är det ingen som hör. Efter många försök sticker hon till slut från hemmet, till det löst sammanhålla kollektivet runt musikföreningen HC, där hon hoppas på att bli sedd av någon annan. Mickis ex Danny går mellan sin nya pojkväns lägenhet och tatueringsstudion där han jobbar och gör allt för att slippa skuldkänslorna över det han gjort och inte gjort....

Berättelsens "jag" i boken pendlar mellan Mija och Danny, Mickis lillasyster respektive f.d. pojkvän. Det blir intressant eftersom man får två olika perspektiv på samma händelser. Handlingen utspelar sig i sydvästra Skåne, Malmö, Lund och Staffanstorp. Trots det mörka i boken finns det också ett visst hopp. Och den är spännande. Visst har huvudpersonerna ofta en känsla av hopplöshet men de försöker igen. Att den är skriven i presens gör att det blir en närvarokänsla. Intressantast är Danny som blivit ihop med en annan kille, Ammar. Men som sporadiskt och inte utan problem fortsätter behålla kontakten med Micki, som vän.

Tatuerade tårar är en bok jag rekommenderar.

Att Moderaterna skulle vara Sveriges HBTQ-vänligaste parti är faktiskt ett skämt.

Det är Moderaternas "dag" i Almedalen. 26 juni släppte partiet en HBTQ-rapport. Well, rapport är egentligen inte rätt beteckning. De hade skrivit ihop några punkter på en A4-sida. Inga analyser eller motiveringar utan just några förslag.

Samtliga kommuner och landsting ska kunna visa hur man på ett strukturerat sätt bemöter HBTQ-personer i den egna verksamheten. Detta gäller såväl de medborgare som nyttjar verksamheterna, som de egna medarbetarna. Samtliga kommuner och landsting inför HBTQ-handlingsplaner. Det ska finnas en grundläggande HBTQ-kompetens hos de anställda. Moderatledda kommuner ska ta ett större ansvar för integration av HBTQ-personer i samhället. Verka för att idrottsrörelsen och föreningslivet får en viktigare roll i arbetet att förbättra unga HBTQ-personers upplevelser och välmående. Fördubbla antalet hälsosamtal i skolan för att förebygga psykisk ohälsa. Skolinspektionen får ett tydligt uppdrag att följa upp hur väl Sveriges skolor efterföljer skollagen avseende likabehandling. Vi vill se ökad HBT-certifiering av förskolor och skolor.

I princip är det bra förslag. Det som blir udda är när Moderaternas HBTQ-politiske talesperson, Olof Lavesson, nu försöker skryta om att m är det bästa partiet inom området. Han måste tala emot bättre vetande. Låt oss granska Olof Lavesson. Han är öppet homosexuell och ska ha cred för att ha medverkat till att göra sitt parti HBT-vänligare. Men Lavesson är faktiskt inte främst bög när man ska granska honom utan en politiker inom det parti som haft mest makt senaste 8 åren i Sverige, Moderaterna.

Moderaternas och Olof Lavessons "berättelse" till väljarna inför Stockholm Pride och senare riksdagsvalet ska tydligen bli "visst har vi varit dåliga tidigare p.g.a. många politiker (som nu lämnat m) saknade intresse för HBT-rättigheter men med Reinfeldt som ordförande och Lavesson som HBT-politisk talesperson har allt ändrats, nu är vi i princip bäst". Visst förlorade de i EU-valet men nu försöker de igen.

Olof Lavesson argumenterade emot det han idag tycker är självklart.

Jag brukar inte kommentera att jag tidigare varit partipolitiker. Men jag var ledamot för Folkpartiet i kommunfullmäktige i Malmö och i regionfullmäktige i Skåne 2002-2006. (2007 lämnade jag fp och är sedan dess inte medlem i något parti). 2003 lämnade jag i kommunfullmäktige i Malmö en motion (förslag) om att kommunfullmäktige borde anslå 2 miljoner kronor för att främja information om homosexuellas och bisexuellas rättigheter. Kommunala förvaltningar som ville utbilda sin personal inom området skulle inte känna att det skulle ta resurser från annat utan de skulle kunna ansöka pengar från den posten. Olof Lavesson representerade m i debatten. Tror ni att han stödde mitt förslag? Nix, han började med att berätta om att diskriminering av homosexuella förekommer och att det är fel men motiverade sedan varför m var emot motionen förslaget. "Vi tror inte planer och dokument är bästa metoden att förändra".

Argumentationen var absurd eftersom jag och övriga i fp aldrig föreslog några handlingsplaner utan ett kommunalt konto för homoutbildningar. Än mer absurt blir det när Olof Lavesson 11 år senare hyllar just kommunala handlingsplaner inom området, alltså det där hemska som han 2003 använde som motiv för att vara emot utbildning om homosexuellas rättigheter.  2003 argumenterade också Lavesson (i en insändare) emot att lagen om hets mot folkgrupp ska skydda även homosexuella och bisexuella. Visst kan politiker ändra sig och tydligen har Lavesson gjort det men den här infon bör lämnas om hur han tidigare argumenterat.

Moderaternas HBT-politik är synnerligen medioker jämfört med de flesta andra partiers.

Men om vi lämnar Lavesson för en stund, hur HBTQ-vänliga är Moderaterna 2014? Jag gjorde häromdagen en sammanställning över partiernas åsikter om HBT-reformer. Jag bedömer om Sveriges 10 största partier är för, tvekar eller är emot 11 aktuella HBT-reformer. För varje "ja" får partiet 2p, för "möjligen" 1p och "nej" 0p. För varje reform ett parti vill avskaffa blir det -1p (bara sd vill dock avskaffa reformer). Maxpoängen är alltså 22. Ett parti som inte tycker något om någon reform får 11p.

Miljöpartiet 22p Vänsterpartiet 22p Piratpartiet 22p Feministiskt initiativ 22p Folkpartiet 21p Socialdemokraterna 19p Centerpartiet 19p Moderaterna 14p Kristdemokraterna 13p Sverigedemokraterna 4p

Kd är nu nästan ikapp Moderaterna. Det avslöjar väl något om hur "bäst" m är inom HBTQ-politiken. Låt oss granska m:s politik mer i detalj.

Moderaterna är emot att sänka åldersgränsen, idag 18 år, för att få byta juridiskt kön.

Lavesson, som HBTQ-politisk talesperson, har inte fått sitt eget parti att ens vara öppna för att den rigida åldersgränsen kanske bör sänkas. Notera att det här handlar om juridiska könsbyten, inte några "könsbytesoperationer".

Moderaterna är emot införande av ett tredje juridiskt kön. 

Ett parti som enligt Lavesson skulle vara HBTQ-vänligast i Sverige tycker det vore hemskt och fel om några få individer skulle få tillhöra ett tredje juridiskt kön.

Moderaterna tvekar ännu om transpersoner ska få samma skydd av lagarna emot hets och hatbrott som homosexuella, bisexuella, svarta, judar, muslimer, invandrare och andra grupper redan har. 

Och här har vad jag vet Olof Lavesson inte ens försökt förändra sitt parti. Han är tydligen emot lagen om hets emot folkgrupp. Och det kan man givetvis vara, det är en legitim åsikt. Men då borde han haft gutts nog att ta den fighten ideologiskt i form av riksdagsmotioner och debattartiklar i media. Det har han inte orkat. Inte ens någon motion i sitt eget parti om att m bör ta ställning emot hetslagen har han kunnat lämna. Istället lutar han sig tillbaka med policyn "hit, men inte längre". Redan genomförda reformer accepteras men nya grupper ska definitivt inte med i lagen enligt honom. Det är ett principlöst och inkonsekvent resonemang.

Moderaterna tvekar om att införa ett förbud i regeringsformen emot diskriminering av transpersoner. 

Här är m i sällskap med flera andra partier, bl.a. s. Men varför har Lavesson inte fått igenom det här internt i det som enligt honom är Sveriges HBTQ-vänligaste parti? Alla grupper som har skydd i den "vanliga" lagen emot diskriminering har skydd emot diskriminering även i regeringsformen - förutom transpersoner (könsidentitet)

Moderaterna tvekar om arbetsgivare ska bli skyldiga att förebygga åtgärder emot diskriminering p.g.a. sexuell läggning och könsidentitet. 

Här är det m, enligt Lavesson Sveriges HBTQ-vänligaste parti, som i regeringen blockerat att reformen blivit genomförd. Trots att det nu är 4 (sic!) utredningar som förslagit det.

Även om man breddar granskningen till reformer som skulle kunna definieras som queer är Moderaterna bland de sämsta. 

De flesta partier är beredda att ompröva informationsplikten för hiv-positiva. Dock inte m som är kategoriskt emot att ens utreda det.

En utredning lämnades för några år sedan om att även sambopar i stabila relationer ska kunna bli prövade som adoptivföräldrar. M har inte gjort något vad jag vet för att förslaget ska bli verklighet.

M är kategoriskt emot att starta en utredning om att tillåta barn att få fler än 2 vårdnadshavare om det bedöms till barnets bästa.

M har i riksdagen argumenterat emot att förenkla faderskapsprövningen för ogifta heteropar.

Och så håller det på. M är verkligen inte ensamma om att vara emot eller tveksamma till de här reformerna. Men att hävda att partiet är HBTQ-vänligast idag blir faktiskt ett skämt.

Men att bli Sveriges HBTQ-vänligaste parti borde kunna bli en ambition för m. Där har de ett arbete att göra - ett parti som hyllar arbetslinjen.


Uppdatering 1.
Även Folkpartiet och Centerpartiet har en hemläxa att göra inom HBT-politiken.

C är emot införande av ett tredje juridiskt kön och fp tvekar om reformen.
C tvekar om åldersgränsen för att få byta kön juridiskt bör sänkas.


Uppdatering 2.

Att hävda m, kd eller sd är HBTQ-vänligast blir tokigt.

Låt oss återigen granska min poängbedömning av hur HBT-vänliga Sveriges 10 största partier är.

Miljöpartiet 22p
Vänsterpartiet 22p
Piratpartiet 22p
Feministiskt initiativ 22p
Folkpartiet 21p
Socialdemokraterna 19p
Centerpartiet 19p
Moderaterna 14p
Kristdemokraterna 13p
Sverigedemokraterna 4p

När jag granskat vad partierna tycker om 8 reformer som skulle kunna kallas queer (min granskning har dock där inte varit lika noggrann som när jag följer partiernas åsikter om HBT-reformer) så visar det sig att kd och sd är för att utreda 1-2 av de 8 reformerna, m 3-4 av reformerna och övriga partier 7-8 av dem.

Det här är givetvis ingen exakt vetenskap. Om fp, s eller c skulle hävda att just det partiet är bäst inom HBTQ-politiken skulle jag inte kommentera det. Jag förstår det är en del av det partipolitiska spelet att utmåla sig som bäst inom en del områden.

Men när m (eller kd och sd) hävdar de är bäst blir det bara för tokigt.

HBT-kultur. Fejk - Sanne Söndergaard.

Från förlagets presentation av Fejk (2012).

Siv är galen i Emma. Emma är galen i Nicolai. Lukas är också galen i Nicolai men Nicolai vill ha Siv. Mitt i allt så tror alla att Siv och Lukas är ihop. Men det är bara fejk. I sina högstadieskolor blev de kallade för bög och lebba. De tänkte att det här kunde vara ett sätt att undvika att det händer i deras nya gemensamma gymnasieskola.

Boken från Sanne Söndergaard vänder sig nog främst till tonåringar. Men även som vuxen kan man tycka den är ok. Visst är den något klyschig till en början, både i personporträtten och stereotyper om hur det är att vara "homo" respektive "hetero". Men det blir mer nyanserat så småningom.

Och idén att en bög och en flata låtsas vara ett par blir ibland roligt, i synnerhet som de är bästa kompisar. Något som orsakar en del ironiska skämt. Men det finns också allvarligare teman, om utanförskap, mobbing och rätten att vara annorlunda.

Fejk är litterärt relativt medioker men blir aldrig tråkig.

HBT-kultur. How to Survive a Plague.

Filmen How to Survive a Plague (2012) handlar om "aids-aktivister" i USA. Fokus riktas i synnerhet på gruppen Act Up som startade i mitten av 1980-talet i New York. Ca hälften av homosexuella män i vissa stadsdelar hade hiv.

Nyare intervjuer varvas med autentiskt gammalt material. Och det är det senare som gör filmen till något extra. Mycket av det visar konflikter. Utåt emot majoritetssamhället som ofta visade ointresse att på allvar bekämpa spridningen av sjukdomen. Men även interna konflikter inom Act up. Men här finns också gemenskap och vilja till att förändra.

Även om en del metoder de här aktivisterna använde kan tyckas vara tvivelaktiga i sin militans kan jag förstå att många av dem var arga. Och just aktionerna med civil olydnad förändrade säkert samhället. Media rapporterade om demonstrationerna och det offentliga började tydligare tilldela medel för bekämpa spridningen av hiv. Filmen, regisserad av David France, blev nominerad för att få en Oscar i kategorin Bästa dokumentär. 

How to Survive a Plague finns i sin helhet här.
Trailer (Youtube).

Är Kristdemokraterna homofientliga ännu?

Det är Kristdemokraternas "dag" vid Almedalsveckan. Ett parti som historiskt röstat nej till de flesta reformer för bögar och lesbiska. När folk från kd argumenterat för "människovärdet" har det varit absurt hycklande eftersom de själva ägnat sig åt diskriminering av HBT-personer i den praktiska politiken. Orsaken är givetvis deras ursprung i den homofientliga delen av frikyrkorörelsen.

När den s.k. Homosexutredningen 1981 skickade ut sina förslag på remiss så svarade Kds (senare Kristdemokraterna) i ett officiellt remissvar.

Eftersom vi tror att universum har en formgivare och en skapare tror vi också att han har en avsikt och en bruksanvisning för mänskligt liv. Det är vår övertygelse att de bibliska värderingarna står i djupaste samklang med våra mänskliga behov. Liksom utredningen är vi övertygade om att lagstiftningen har starkt normativ genomslagskraft.

Vår slutsats är emellertid en annan - vi vill att lagstiftningen klart markerar att äktenskapet och den heterosexuella familjen är dess grundläggande enhet. Vi menar också att samhället inte får vidta åtgärder som kan förleda personer med svag könsidentitet, framför allt unga, till homosexualitet. 

Kd har oftast röstat nej till viktiga reformer.

Då var Alf Svensson ordförande i partiet, Hans efterträdare, Göran Hägglund, blev 1982 kommunfullmäktigeledamot i Jönköping. Att partiet blandade ihop sexuell läggning med könsidentitet avslöjar hur obildade de var - förutom intoleransen. Och så höll det på. När riksdagen 1987 beslutade om en sambolag för samkönade par och en lag emot diskriminering p.g.a. sexuell läggning var Kds emot. Partiet var i riksdagen 1993 emot att skolor skulle ge saklig information om homosexuella relationer, röstade nej till partnerskapslagen 1994, nej till jämlik adoptionslag 2002, nej till inseminationer för lesbiska vid kliniker 2005, nej till att vigselförrättare skulle bli skyldiga att även förrätta partnerskap 2006, nej till en könsneutral äktenskapslag 2009.

Någon kanske invänder att partiet har förändrat sig. Och det är delvis sant. Idag är kd för de flesta HBT-reformer. Partiet generellt är inte HBT-fientligt, även om en betydande minoritet av dess politiker är det. Riksdagsledamöter som Tuve Skånberg, Anneli Enochson och Mikael Oscarsson. Partiet är dock ännu homonegativt och konservativt. Kd förtjänar ännu 2014 skarp kritik när det gäller deras attityder till flera HBT-reformer..

Könsneutral äktenskapslag.

De vill ersätta den med en "civilrättslig samlevnadslag". Orsaken är att partiet inte tycker att samkönade par är värda att ingå borgerliga äktenskap och vill därför avskaffa ordet "äktenskap" i lagen. T.o.m. Sverigedemokraterna har accepterat nuvarande könsneutrala äktenskapslag, när ska kd göra detsamma och bara erkänna att lagen fungerar bra?

Adoptioner och inseminationer.

Partiet är ännu principiellt emot att samkönade par ska kunna adoptera (förutom närståendeadoptioner som de är för) och emot att lesbiska kvinnor ska kunna bli inseminerade vid kliniker. Trots att all forskning visar att barn i samkönade familjer mår lika bra som andra barn och att alla organisationer för barns rättigheter är för nuvarande jämlika lagar. För några månader sedan förklarade visserligen kd att de nu accepterar reformerna och inte vill avskaffa dem. Men deras attityd till samkönade familjer bygger på fördomar och inte fakta.

Men det handlar också om nya HBT-reformer.

En könsneutral föräldraskapspresumtion.

Det skulle förbättra tryggheten för barnet som då snabbt får två juridiska föräldrar. En utredning föreslog redan januari 2007 det, Föräldraskap vid assisterad befruktning SOU 2007:3. Utredningen rekommenderar även att det alltid ska finnas möjlighet för en spermadonator att bli juridisk förälder om alla parter är ense om det. Idag är lagarna olika när det gäller föräldraskapspresumtion. Om kvinnan är gift med en man blir han automatiskt juridisk förälder vid en insemination. Samma gäller däremot inte om kvinnan däremot är gift med en annan kvinna Då blir det idag i en del situationer istället en domstol som avgör det juridiska föräldraskapet. Hittills har kd i regeringen blockerat reformens genomförande.

Sänkning av nuvarande 18-års-gränsen för att få byta kön juridiskt.

Kd är emot en sänkning av åldersgränsen även om senare ska utvärdera den utredning som ska lämna sin rapport senast 31 december 2014. Det är en borgerlig regering och socialminister Göran Hägglund (kd) som tillsatt utredningen. Vanligen brukar regeringspartier tillsätta utredningar för att de är för eller i alla fall intresserade av att förändra någon lag. Att kd berättat att de principiellt är emot reformen är något udda. Förhoppningsvis kommer utredningens resultat att sprida mer kunskap.

Kristdemokraterna är också emot införande av ett tredje juridiskt kön.

Partiet tvekar om följande reformer.

Att 12-17-åringar får välja könskonträra namn
Att transpersoner ska skyddas av lagen om hets emot folkgrupp
Att det i regeringsformen bör införas förbud emot diskriminering p.g.a. könsidentitet.
Att Sverige i EU ska jobba för att svenska samkönade äktenskap ska bli juridiskt erkända i alla andra länder i unionen om ett homopar flyttar dit.


Uppdatering 1.

Flirtar ideologiskt med nazistiska ideal om familjen - och varnar sedan för nazism.

Reaktionäre Siewert Öholm har idag en debattartikel hos SVT debatt om att kd bör bli ett tydligt homofientligt  igen. Han attackerar bl.a. användandet av ordet "hen" och tycker det är hemskt om könsroller bekämpas. Prästen Kent Wisti bemöter honom bra.

I Aftonbladet hävdar Öholm på allvar att samkönade äktenskap och avskaffande av könsroller kan orsaka nazism. Logiken är tokig. Fakta är ju att nazister och Öholm har ungefär samma attityder när det gäller familj, sexualitet och könsroller.

Med vänner som Öholm behöver kd nog inte några fiender.

Alliansen har en hemläxa att göra inom HBT-området.

Flera dagstidningar avslöjar idag resultatet av Ipsos senaste opinionsmätning om partisympatier.  Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle få egen majoritet om siffrorna hade blivit valresultatet i höst. Kd skulle åka ur riksdagen och Feministiskt initiativ inte komma in där. Båda partierna är dock nära 4-%-gränsen.

Låt oss då granska partiernas HBT-politik idag, juni 2014.

Jag bedömer om Sveriges 10 största partier är för, tvekar eller är emot 11 aktuella HBT-reformer. För varje "ja" får partiet 2p, för "möjligen" 1p och "nej" 0p. För varje reform ett parti vill avskaffa blir det -1p (bara sd vill dock avskaffa reformer). Maxpoängen är alltså 22. Ett parti som inte tycker något om någon reform får 11p.

Miljöpartiet 22p
Vänsterpartiet 22p
Piratpartiet 22p
Feministiskt initiativ 22p
Folkpartiet 21p
Socialdemokraterna 19p
Centerpartiet 19p
Moderaterna 14p
Kristdemokraterna 13p
Sverigedemokraterna 4p

Vi kan konstatera att de allra flesta av partierna är för alla eller nästan alla HBT-reformer. Moderaterna och Kristdemokraterna utgör "en mellangrupp" som tvekar eller är emot flera reformer men totalt hamnar på plus jämfört med om ett parti inte skulle ha några åsikter om reformerna.  Sverigedemokraterna hamnar absolut sist.

Låt oss då granska de politiska blocken. (jag vet att s, mp och v inte är formellt ett block men för enkelhetens skull betraktar jag dem som ett sådant). Då kan vi konstatera att enigheten är större på den röd-gröna sidan än hos Alliansen.

Följande aktuella HBT-reformer är både samtliga borgerliga partier och s-mp-v (och fi) ense om.

Sverige ska jobba för att alla länder i unionen ska vara skyldiga att ha förbud mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning inom i princip alla samhällsområden.
Sverige ska jobba för att alla länder i unionen ska vara skyldiga att ha förbud mot diskriminering p.g.a. könsidentitet inom i princip alla samhällsområden.
Sverige ska jobba för en HBT-konvention i FN.

Följande aktuella HBT-reformer är s-mp-v (och fi) ense om.

Att lagen om hets mot folkgrupp ska skydda transpersoner.
Att hatbrott p.g.a könsidentitet explicit ska föras in i straffskärpningsparagrafen i brottsbalken.
Att arbetsgivare ska bli skyldiga att förebygga diskriminering p.g.a. sexuell läggning och könsidentitet.
Att föräldraskapspresumtionen när en kvinna blivit inseminerad vid en klinik ska bli könsneutral, alltså gälla inte bara om hon är gift med en man utan även om hon är gift med en kvinna.
Att stödja nuvarande policy om att namnlagen ska tolkas könsneutralt för alla från 12 år ålder (med vårdnadshavares godkännande för 12-17-åringar)
Att Sverige i EU ska jobba för att svenska samkönade äktenskap ska bli juridiskt erkända i alla övriga medlemsländer om ett svenskt homopar flyttar dit.

Bloggen Helds HBT-nyheter är partipolitiskt obunden.

Jag ger aldrig råd här hur folk ska rösta. Dock är jag tydlig med att jag har socialliberala värderingar.

Men jag kommer inte väja för att redovisa fakta även om det är negativt för en viss politisk sida. Ingen skulle bli gladare än jag om Alliansen kunde visa samma enighet som röd-gröna om att vara positiva till HBT-reformer inför valet. Men nu är det inte så. Främst politiker i Folkpartiet och Centerpartiet, men även en del i Moderaterna och faktiskt även i Kristdemokraterna,  ska ha heder för sitt arbete för nya reformer. Men fakta är att Alliansen på inrikesnivå inte kunnat samlas om någon ny HBT-reform inför nästa mandatperiod (2014-2018).

Alliansen har en hemläxa att göra. De flesta HBT-reformer handlar om att se individen, människan. Något som är väl förenligt med borgerlig ideologi 2014. Den insikten borde nå politiker även i m och kd.


Uppdatering 1.

Även Socialdemokraterna har en hemläxa att göra.

Det största partiet bland röd-gröna partierna, Socialdemokraterna är för nästan alla HBT-reformer. Partiet tvekar dock ännu om tre av dem:

Att införa möjligheten att tillhöra ett tredje juridiskt kön.
Att sänka åldersgränsen, idag 18 år, för att få byta kön juridiskt.
Att i regeringsformen (en av grundlagarna) förbjuda diskriminering p.g.a könsidentitet. Bland de sju diskrimineringsgrunder som finns i "vanliga" lagen emot diskriminering är allihop med även i regeringsformen - förutom könsidentitet.