Årets HBT och hetero.

Tidningen Qx har sedan flera år haft sin Gaygala där folk kan nominera människor till olika priser som Årets homo/bi/trans, Årets hetero, Årets gayställe etc. När Qx gaygala första gången sändes i TV, måste väl varit för ca 10 år sedan, var det ett viktigt statement. Homo-HBT-kultur hade nått en viss folklighet.

Senaste åren har dock både evenemanget som Qx som tidning blivit mer kommersiella. Tolka mig rätt. Som liberal försvarar jag rätten att vara kommersiell. Men när nominerade för årets hetero blir någon vars enda prestation är att hen varit med i TV och sagt "jag gillar HBT-personer" i någon intervju då kanske man kan tycka att Qx gaygala spelat ut sin roll.

Men så händer något i år. Jag kanske ska, för första gången, rösta till det där spektaklet. För jag har tydliga åsikter om vem som ska bli Året homo/bi/trans respektive Årets hetero.

Om vi börjar med årets HBT-person hävdar jag att Jonas Gardell slår ut alla konkurrenter. Han har fått heterosexuella män att gråta till en TV-serie om hans bokserie Torka aldrig tårar. När en bög förlorar sin partner. Han har förmodligen gjort mer för att lyfta hiv som samtalsämne än 10 års statliga kampanjer gjort-.

När det gäller Årets hetero är det enligt mig lika tydligt. Ingen händelse var viktigare för HBT-kampen internationellt än att Barack Obama blev omvald. Ingen tidigare president i USA har varit så tydlig i sin HBT-vänlighet än Obama. Han har fått igenon att öppet homosexuella och bisexuella ska få jobba i USA:s försvar och blivit offentligt för en könsneutral äktenskapslag. En del HBTQ-aktivister i USA har, med rätta, varit otåliga och besvikna för att han inte gjort det tidigare. Men man måste också förstå att han varit pressad av de flesta i USA-högern om att han är "en vänsterextremist". Det positiva var att han vågade framföra sitt meddelande före ett val, inte efter.

Bilden till den här bloggposten är så symbolisk att det nästan är absurt. Obama är på den plats där Rosa Park satte sig 1954, en plats reserverad för vita. Hennes civila olydnad startade den rörelse som så småningom ledde till avskaffandet av rassegregerande lagar i sydstaterna. Det är från Henry Ford Museum i Dearborn i delstaten Michigan.

Rosa Park kunde nog inte ens drömma om att landet så småningom skulle få en mulatt som president (Obama är inte mer svart än han är vit, han har föräldrar från vardera hudfärgen, men att han kallas svart både av rasister och en del "PK-människor" visar att vit hudfärg är normen och mulatter som Obama definieras som svarta).

Men Obama sitter inte på bilden och ser glad ut. Han ser beslutsam ut men också ledsen. Kanske för att han vet om att rasism och homofobi ännu är en bister verklighet i alla länder. Han är synnerligen kontroversiell i USA. De flesta som ogillar honom gör det p.g.a. hans politik, de är inte rasister. Men motståndet har, av en del,, kryddats med en dos av rasism och även islamofobi (många tror han är muslim trots Obama tydligt är kristen).

Även i Sverige finns det som bekant intolerans. Där alla muslimska och många kristna samfund är homofientliga. Där f.d. ledande politiker i ett riksdagsparti tycker sig har rätt att säga till någon "det här är inte ditt land". Och där ordföranden Jimmie Åkesson i samma parti mumlar när han blir intervjuad om det, "jag kan inte ta ställning eftersom jag inte vet vad som hänt innan"-

När Rosa Parks satte sig på "fel sida" av bussen 1954 markerade hon att det också var hennes land. Må vi alla göra detsamma 2013. Att vi alla oavsett sexuell läggning, könsidentitet, kön, etnicitet, religion, funktionshinder, ålder etc. ska bli bemötta med samma respekt juridiskt och socialt.

Jag önskar mina bloggbesökare Gott nytt år.

Ledsen.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Jag tror det var i somras. En intervju om f.d. ordförande i Socialdemokraterna, Håkan Juholt. En anonym bekant till honom berättade till tidningen att Juholt ännu var "riktigt ledsen" för det som hänt när han tvingades avgå från sin post. Jag vill först förtydliga att Håkan Juholt förmodligen är den sämste ordförande s någonsin haft. Som politiker förtjänade han att avgå. Men det finns en människa också. Vi glömmer lätt bort det. Och jag förstår, mänskligt, att Juholt ännu är "riktigt ledsen".

För några år sedan debatterade jag med en transperson på en site. Hen var besviken att RFSL inte gjort något för transpersoner. Vederbörande mådde dåligt. Jag är verkligen inte någon som alltid försvarar RFSL, tvärtom. Föreningen förtjänar lika ofta skarp kritik som beröm. Men jag redovisade en del vad RFSL gjort för transpersoner sedan föreningen började jobba för gruppen 2001. Men vår konflikt bara förvärrades. När transpersonen lämnat debatten var jag konfuderad. Jag hade verkligen försökt bemöta hen med respekt och redogjort sakligt för vad RFSL gjort.

En annan människa på siten sa då att hen "kanske inte behövde en föreläsning utan tröst". För mig blev det en tankeställare. När vi möter folk på internet eller IRL vad är det som de egentligen har för budskap. När arbetslösa berättar att den borgerliga regeringen inte gjort något för dem, eller arbetslösa om det skulle bli en s-regering, så kanske de inte främst vill höra vilka arbetsmarknadspolitiskt åtgärder som regeringen infört eller planerar. Kanske de bara behöver tröst. Och hopp.

Människor är ibland "riktigt ledsna". Varenda en av oss. Då duger bara tröst och hopp. Kan vi ge det?

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

HBT-kultur. Svikaren - Katarina Wennstam.

Svikaren (2012)  av Katarina Wennstam är en roman om en välkänd (påhittad) fotbollsspelare som hittas mördad. Först riktas misstankarna tydligt åt ett håll. Han har tidigare bytt lag bland Stockholmsklubbarna och efter det blivit närmast hatad av en del. Men det är något som inte riktigt stämmer. Först är det närmast en intuition, våldet är för brutalt för att "bara" handla om en svikna fotbollsfans. Så småningom riktar intresset mot vem spelaren var privat.

Katarina Wennstam försöker göra en roman. Men lika ofta blir det en politisk pamflett. Mot sexism, homofobi och intolerans. Hon har säkert goda intentioner. Och det är tydligt att hon har skaffat sig information om hur det är att leva dolt som homosexuell. Och boken är ibland spännande.

Men trots det finns det en "PK-varning". Inte så att Wennstam väjer för "svåra" saker som att homofobi även finns bland invandrare eller bland en del homo-bisexuella själva (internaliserad homofobi) men det är en präktig attityd som drar ner boken litterärt. Det är svårt att förena skönlitteratur med tydliga (icke-poetiska) politiska budskap. För några år sedan kollade jag Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Och där fanns samma "PK-varning". Men Stieg Larsson lyckades hamna på "rätt sida". Hans bok blev trovärdig. Wennstams hamnar nog på "fel sida". Men är trots det inte ointressant". Ni som vill följa en aktuell debatt om homofobi i skönlitterär form är det en bra bok.

Kritik mot övervakningssamhälle.

Några som ofta lyckats är min favoritgrupp Pet shop boys. I sin låt Integral (Youtube) är de skoningslöst ironiska mot den övervakningsmentalitet i Europa som nått allra längst i deras hemland Storbritannien. Men också mot den attityd där socialdemokratiska Labour och konservativa Tory senaste 10 åren tävlat om vem som är för den mest restriktiva invandringspolitiken.

If you've done nothing wrong
You've got nothing to fear
If you've something to hide
You shouldn't even be here

You've had your chance
Now we've got the mandate
If you've changed your mind
I'm afraid it's too late

I ett Sverige där en del sd-politiker springer omkring med järnrör och sprider främlingsfientlighet och enligt deras nye rättspolitiske talesperson vill skärpa övervakningen kan det här tillämpas på Sverige december 2012. Sd-politikerna tar upp viktiga problem, och deras ordförande Jimmie Åkesson är skicklig oavsett vad man tycker om hans åsikter, men har sällan verkliga lösningar.

Som "politiskt dokument" håller Pet shop boys-låten. Mer tveksamt är om Wennstams bok håller.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Bloggfabriken startar igen. Helds HBT-nyheter 2.0.

Det är ovant att vara inne i fabriken igen. Helds HBT-fabrik. Slår på strömmen. Kollar maskinerna. Jo, allt är kvar som förut. Det har varit en välbehövlig paus senaste veckorna då jag helt kopplat bort bloggandet. Och egentligen hela hösten då mitt engagemang i princip försvann för att rapportera om HBT-relaterade nyheter inom politik och kultur. Så blir det lätt när man jobbat mycket intensivt för något i flera år.

Men nu startar det igen. Det kommer inte bli i samma tempo som för några år sedan. Å andra sidan har jag en annan distans till bloggen än när jag startade den 2009. Jag har bevisat att jag kan nå ut och påverka. Nu gör jag det bara för att det är kul. Och för att jag är engagerad för HBT-rättigheter.

Redan ikväll blir det en bokrecension.

Om jag så småningom ska starta mina HBT-nyhetsbrev avgör jag i början av 2013.

Långsamt farväl.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Ni som följt min blogg gissar nog hur mycket jag älskar språkets möjligheter. Att använda retorik. Ett vackert ord på svenska är farväl som egentligen betyder att man önskar någon en god resa hem, att fara väl. Orden långsamt farväl är också kännetecknande för hur jag lämnar bloggen. Eller rättare, kanske tar en paus.

För jag kan inte enkelt ta farväl. Varken av saker, människor... eller någon blogg. Som Communards i deras version av Never can say goodbye.

Jag har sedan 2008 skickat HBT-nyhetsbrev nästan varje månad till idag drygt 600 människor inom politik, media, föreningar etc. Det är nu avslutat. Mitt bloggande här är nästan avslutat från och med nu. Visst kommer jag nog skriva någon recension eller politisk artikel men det blir inte som förr. Och så är det för oss alla. Det blir inte som förr. Det är något vi får acceptera.

Jag kommer givetvis se tillbaka på åren 2009-2012 med viss nostalgi. Hur kunde jag ägna en timme åt vad de politiska partierna i Argentina tycker om homoäktenskap? Men jag har varit så engagerad och det är jag stolt över och kommer förbli. Men ibland byter man engagemang.

Om du är engagerad för något, utnyttja tiden du är det, betrakta det som en gåva. För det vi är engagerade för är något som oftast är en win-win-situation. Det får oss själva att bli del av något större, att jobba för mänskliga rättigheter. Men också något som kommer våra medmänniskor till del. Använd ditt engagemang medan du ännu känner det för.

Givetvis står jag ännu för mina värderingar. I en stad där sd har drygt 10 % sympatisörer kommer jag fortsätta ta fighten mot främlingsfientlighet. Men också emot HBT-fientlighet, islamofobi, antisemitism och rätten för även sd att hålla torgmöten utan att bli trakasserade. Men den fighten kommer jag från nu inte föra främst på den här bloggen.

Det här är ett långsamt farväl. Alla farväl borde väl egentligen vara sådana? Men någon gång måste man bestämma sig för att gå vidare.

Och vi som HBT-engagerade ska komma ihåg. Våra största segrar internationellt ligger framför oss.

Jag önskar dig som bloggbesökare inte bara en trevlig helg utan allt gott privat.

Priset.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Jag minns det ännu. Måste varit i början av 1991, året efter jag började besöka gayställen. Jag hade åkt med pågatåget från Lund till Malmö en fredagkväll och promenerade från centralstationen till 4:an som då var främsta gaystället i Skåne. Plötsligt springer en ung kvinna gråtande ut från en port "din jävel" skrek hon och fortsatte gråta. Jag visste inte exakt vad det handlar om men var relativt säker, det handlade om en kärleksrelation som inte fungerat. Om besvikelser.

I den stunden tänkte jag att jag som homosexuell som aldrig besökt gayställen varit skyddad. Visst hade jag också ibland flirtat med tjejer, men det hade ju aldrig varit på allvar. Egentligen. Nu skulle jag möta män jag på allvar skulle bli förälskad i, och som jag sedan skulle bli besviken på. Nu var det allvar. "Jag har levt i en skyddad värld hittills" var min reflektion när jag betraktade den gråtande flickan. 

Artig men utan känslor.

Redan året innan hade jag dock blivit lätt förälskad i en man jag träffat på ett gayställe. Inget allvarligt men jag kände det kanske skulle bli något. Jag besökte Malmö och hälsade på honom spontant, hade fått hans adress, men inte förvarnat honom om besöket. Kanske det varit annorlunda om vi planerat det, men om man verkligen bryr sig om någon ska det inte spela någon roll. Han var artig. Och det var kanske just det som var problemet. Artig. Men utan känslor.

Artisten Cher hade just haft en låt Heart of Stone då. Refrängen var typ "I wish I had a Heart of Stone". När jag åkte med pågatåget hem till Lund den kvällen blev låten tydlig. Jag nästan önskade, precis som Cher, att jag hade ett hjärta av sten. Då hade jag aldrig känt besvikelsen.

Många år senare, 2002, debatterade riksdagen om lagen om hets mot folkgrupp borde, förutom etnicitet och religion, även skydda mot hets p.g.a. sexuell läggning. Alla partier förutom m och kd stödde förslaget. Kd hade ett eget alternativ, om att det skulle bli så men att folk som "i predikosituationer" sa hemska saker om homosexuella inte skulle kunna dömas. Avslöjande nog lämnade aldrig kd något förslag om att imamer (eller präster) som i predikosituationer hetsade mot judar aldrig skulle kunna fällas. Moderaterna var helt emot att förändra hetslagen.

Moderaternas trovärdighet i debatten var noll.

Per Unckel (bilden) var representanten för Moderaterna i riksdagen i debatten. Unckel hade alltid följt partilinjen om homorättigheter och alltså röstat emot nästan alla reformer fram till för 10 år sedan. Hans trovärdighet var noll och hans resonemang om att "vi ska givetvis respektera homosexuella men inte heller förbjuda hets mot dem" var hycklande. Trots det sa Per Unckel en viktig sak.

Priset för att vi får säga saker som andra kan bli kränkta av är att vi måste acceptera att andra har rätt att säga saker som vi blir kränkta av

Sällan har någon så elegant försvarat yttrandefrihet. Att m och Unckel sedan var inkonsekventa och var emot att förbjuda hets mot homosexuella medan de då bara ville "utreda" ett avskaffande av hetslagen när det gäller invandrare, svarta och judar är en annan sak. Idag vill partiet behålla hetslagen som den är precis som kd och övriga riksdagspartier.

Våra känslor ger oss möjlighet att känna sympati.

Ja, är det inte så att vi människor alla måste betala ett pris. Inte bara för vår rätt till yttrandefrihet är att andra ska ha samma rätt att fritt yttra sig.

Priset för att vi älskar och tycker om människor är sorgen när de försvinner från våra liv, antingen att de dör eller vi förlorar kontakten med dem.

Priset för att vi har förmågan att bli förälskade är besvikelsen att vår kärlek inte är besvarad.

Visst önskade jag på pågatåget hem en kväll sommaren 1990 att jag hade ett hjärta av sten. Men senare är jag tacksam för att jag har ett människohjärta. Det är det (jag vet att våra känslor styrs från hjärnan) som gör oss mänskliga. Som gör att vi har förmåga att känna förälskelse, empati och solidaritet.

Visst betalar vi ett pris. Men våra känslor gör oss också rikare. Mer nyanserade och en förmåga att känna kärlek och sympati.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Undantagslöst.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Prinsessan Madeleine tillsammans med Christopher O´Neill meddelar sin förlovning. Och plötsligt blir det så tydligt vad problemet är med monarkin. Inte att kungamedlemmarna har för mycket makt. Utan för lite makt. Över sina egna liv.

Men många i HBT-rörelsen, precis som övriga samhället, fjäskar som om det vore en tvålopera. Kanske i synnerhet delar av HBT-rörelsen. Kungahuset är som en dragshow. Vad mer kan en glitterbög vilja ha? I ett nummer i höst hade HBT-tidningen Qx ett reportage om dragshowartister som lämnat sitt yrke. Den friheten måste givetvis folk ha. En del drugor vill inte vara i offentligheten längre. Men visar vi samma generositet mot kungafamiljen? Kan någon av dem - på allvar- lämna publiciteten?

Jag är så trött på ursäkterna från en del från Qx och andra rojalistvurmare. Ni bara förmedlar vad folket vill ha. Yeah, right. Precis som förr när riksdagen röstade nej till diverse HBT-reformer..Ge folk vad de flesta är för. Och många politiker som privat var homovänliga struntade i att försöka påverka andras värderingar.

Nederländerna ska utreda möjligheten för fler än två vårdnadshavare.

När ska man börja driva debatter på allvar? En bred majoritet i Nederländernas parlament, med representanter från både partier till höger och vänster, har beslutat att starta en utredning om att tillåta ett barn att få fler än två vårdnadshavare. Och då är vi där - igen. Jag har någon gång argumenterat för att riksdagen bör utreda att barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare. Men är det något som jag ska prioritera idag? Nja.

Skulle jag fått mer stöd senaste åren när jag mailat politiker från m och kd om jag samtidigt ofta kontaktat dem om reformen om fler än två vårdnadshavare? Eller att avskaffa monarkin? Skulle det förbättrat eller försämrat min förmåga att påverka dem när det gäller HBT-reformer? Tolka mig rätt. Hade jag verkligen trott att en utredning vore akut, att barn ska få kunna få fler vårdnadshavare än två, hade jag utan tvekan mailat om det. Jag är inte konflikträdd. Men ibland måste man prioritera vilka debatter man ska fokusera på

Kungafamiljen har lärt sig försvara systemet.

När ska man ta debatten om att införa ett republikanskt statsskick eller att med kraft argumentera om det är lämpligt att utreda om det är till barn bästa att kunna få flera än två vårdnadshavare? Ingen av oss har facit. Men ni som hävdar att kungafamiljen accepterar sin situation vill jag framföra: Kungafamiljen är lärd att professionellt hantera situationen, att de trivs i sin roll i monarkisystemet (även om de inte gör det). Det är en del av deras roll som kungliga. Om någon av dem skulle plädera för republik kan ni bara gissa vilken reaktion det skulle bli.

Monarkin är en egentligen extremt heteronormativ institution. För vad skulle hända om samtliga kungabarn berättade att de hittat någon partner av samma kön. Monarkin handlar om avelse. Hur skulle Daniel och Victoria klara sig om de inte fick barn? Trots det är det många HBT-personer som tycks heja på institutionen. Viljan till att ompröva bland en del tycks ringa.

Jag är principiellt för att Sverige på sikt bör bli republik. Något annat är inte demokratiskt värdigt. Till sist handlar det om att varje person själv ska få välja sin situation. Inte bara de flesta, utan varje individ. Även en prins eller prinsessa.

Varje individ. Utan undantag.

Och förresten. För en gångs skull har jag i den här bloggposten prioriterat att argumentera för republik. :-)

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

HBT-kultur. Mitt positiva liv - Andreas Lundstedt.

Varför publiceras Andreas Lundstedts bok just nu? Var syftet att exploatera den väntade "hysterin" när Jonas Gardells bokserie blev känd? Ingen har väl direkt anklagat Lundstedt för det men det är mycket som tyder på att det är en myt om någon skulle göra det. För det första erkänner Andreas Lundstedt i sin bok en del handlingar som är brottsliga (användande av och delaktig indirekt att distribuera knark) och först måste bli preskriberade om han inte ska riskera åtal, sedan har han tydligen även hittat en kärlek, Niklas, som kanske gjort honom trygg nog att avslöja detaljer om sitt liv.

För detaljer, även synnerligen privata, berättar Lundstedt om i boken. Litterärt använder han samma "knep" som Rickard Engfors gjorde i sin biografi Allt eller inget, börjar med dramatiska händelser, sedan startar från barndomen och framåt. Andreas Lundstedt har iofs "fuskat" något eftersom han skrivit boken tillsammans med Cecilia Blankens, journalist som jobbar bl.a. för Expressen.

Ärligaste beskrivningen av att använda narkotika.

Att reducera den här boken till "en sångare som fått hiv" vore bara fånigt. För den är så mycket mer. För det finns så många dimensioner i den. Visst ger den intressant information om hur det är att få hiv, skammen, rädslan för att bli avvisad men också glädjen när Andreas, med rätta, blev hyllad för sitt mod när han väl berättade om sin sjukdom. Men Lundstedt avslöjar också att han var drogpåverkad på många evenemang när gruppen han var med i, Alcazar, var som populärast 2003-2004. Jag ska erkänna att jag själv aldrig testat narkotika, men jag ska också avslöja att det kanske främst beror på att jag aldrig hamnat på någon efterfest där det varit aktuellt. Inte för att jag tror att narkotika är en lösning på problem men det är lätt att fördöma för den som aldrig varit i närheten av drogerna.

Jag har dock fått information om droger bland bekanta och jag kan intyga från deras berättelser att sällan har en människa så ärligt beskrivit narkotiska preparats positiva och negativa egenskaper som Lundstedt gör i den här boken. Han varken skönmålar eller svartmålar. Men konstaterar efteråt att han använde droger för att "han mådde kass". Från sid 173.

Jag orkade vara Alcazar-Andreas, fastän min knarkande andra persona levde som en rysk babusjkadocka precis under huden. Och under den - väl gömd, låg ett tredje jag och pyrde ilsket. Hiv-Stina. Hiv-Stina som bidade sin tid. Jag var som en tryckkokare som bara väntade på att explocera, men än skulle det dröja några år innan jag föll isär.

Ibland kanske Andreas Lundstedt är för självkritisk.

"Hiv-Stina" är vad Andreas kallar sitt hiv-positiva alter ego de år han döljer inför sin omgivning att han har sjukdomen. I boken berättar han också om sin musikaliska karriär. Men i en tid när folk "outar" andra i böcker för vad de (eventuellt) gjort lägger Lundstedt nästan aldrig skulden på någon annan. I de flesta situationer i boken konstaterar han att det nog främst var han själv som hade ansvaret för att det blev fel. Ibland kanske han är för självkritisk. Men det är befriande. Och när han kritiserar andra anonymiserar han dem som "reportern".

Nej, givetvis är Mitt positiva liv litterärt inget jämfört med Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Men hur många böcker är det? Mitt positiva liv är som en läcker poplåt, typ Alcazars Not a sinner, nor a saint. Var favorit 2003 men blev ingen klassiker men kan tas fram igen. Mitt positiva liv är kanske den bästa biografin jag läst. Har kollat saker i den genren från böcker av Tage Erlander (s) och Bertil Ohlin (fp) till Rickard Engfors.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Katastrof.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Vissa bokcitat minns man. Kanske inte ordagrant men på ett ungefär. Men hur många av dem minns man så väl att man även kommer ihåg var exakt man var när man läste det? Inte många eller hur? Men ett sådant var när jag lånade en bok om homosexuellas situation i det nazistiska Tyskland i början av 1940-talet. Citatet var typ såhär.

Jag har aldrig varit så lycklig i mitt liv som när jag var i koncentrationslägret. Varken förr eller senare. Det var mitt livs kärlek jag träffade där, en av de andra fångarna med "rosa triangel".

Det var en gammal tysk man som berättade det i en intervju för boken. Och jag minns ännu att jag satt i Pildammsparken (enligt mig stadens vackraste park) med en kopp kaffe vid restaurangen bredvid Pildammsteaterns (en utescen) plats. Jag var nog tvungen att läsa meningarna tre gånger. Läste jag rätt? Kan en människa varit lyckligast i de tyska ökända koncentrationslägren där två tredjedelar av fångarna med rosa triangel dog p.g.a. hårt arbete, brist på sjukvård och undernäring. Om de inte slogs ihjäl av lägervakter. Jag minns också det var en varm sommardag. Perfekt för att man ska må bra. Men jag var deprimerad. Och kanske det var där jag till sist fattade vad den gamle tyske mannen menade. Det är ibland inte de yttre omständigheterna som avgör hur lycklig man är. 

Sångare skulle inte vilja vara utan hiv.

Idag, några år senare, har jag lämnat depressionen och kan glädjas åt saker i vardagen. Även när det är kallt och man fryser ibland. Men det förklarar givetvis inte den extrema situationen i koncentrationslägret. Ska kanske förklara att den tyske mannen hade kunnat muta en lägervakt för att slippa den värsta behandlingen som många medfångar drabbades av. Trots det var de i ett läger, om den mutade vakten av någon orsak flyttade därifrån visste han att risken för att dö var betydande.

Igår började jag läsa Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt, en bok jag planerar recensera här nästa vecka. Andreas berättar att han inte skulle vilja vara utan erfarenheten av att ha fått hiv. Trots att sjukdomen orsakat honom mycket sorg, i synnerhet innan han offentligt berättade om den. Återigen kanske vi blir förvånade. Även om exemplet inte är lika drastiskt som den tyske homosexuelle mannens. Men Andreas Lundstedt förklarar att det faktum att han fått sjukdomen gjort honom till den människa han är idag.

Folk kan växa efter "katastrofer".

Prästen Ulla-Britt Persson (bilden) blev intervjuad i Dagens Nyheter 29 augusti.

– Hiv och aids väckte de sämsta och bästa sidorna hos oss människor. En del kände bara avsky, andra ställde upp för sina sjuka anhöriga eller vänner. Inom vården fanns det också helt underbara läkare, sjuksköterskor och andra som gjorde allt för att hjälpa denna utsatta grupp.... Som präst på Roslagstulls sjukhus var Ulla-Britt Persson mer samtalspartner än en religiös förkunnare. Både de sjuka och deras anhöriga upplevde ofta att de behövde någon att dela sina tankar med, någon att prata med om smärta och glädje.

– Vi satt bildligt talat i dödens väntrum och samtalade. Många sjuka var ändå mitt i allt mörker tacksamma över vad de fått uppleva under sina ganska korta liv. Och de tog vara på varje stund då de inte hade så ont; de uppfylldes av den tunnaste lilla solstråle, luktade på den minsta lilla blomma och var helt närvarande när vänner och andra kom på besök. Nära döden tycks många människor mogna.

Kanske vi där hittar en del av förklaringen. Nazismens ondska drabbade folk obarmhärtigt. Även om den tyske mannen klarade sig något lindrigare än sina medfångar borde han aldrig varit tvungen att bo i ett koncentrationsläger, att ha varit med om det. Sjukdomen hiv för inget positivt med sig i sig, bara problem med mediciner. Men mitt i en kris är det många människor som mognar och omprövar. Kärleken kan ibland besegra andra känslor, t.o.m. i ett koncentrationsläger. I det kinesiska tecknet för kris finns även ordet hopp som en del av tecknet. Varje människa drabbas ibland av "katastrofer", om än symboliska. Men vi kan också växa efteråt.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Sd ska vara tacksamma andra partier avvisar deras byggnadspolicy.

Sverigedemokraternas gruppledare i kommunfullmäktige i Norrköping, Markus Wiechel (bilden), går till vildsint attack mot tillåtande av en ny moské i en debattartikel på Newsmill.

Bakom slutna dörrar har Stadsplaneringsnämnden i Norrköping godkänt att Bosnisk Islamska Församlingen i Norrköping ska få köpa mark mellan Nya Parken och Skarphagsleden. I byggplanerna ingår bönerum, en samlingslokal och tillstånd om att få uppföra en minaret. Man ska alltså bygga en fullskalig moské, ganska centralt i Norrköping.

Markus Wiechel, som även är suppleant i sd:s partistyrelse och ordförande för sd i Östergötland. är en av några få politiker i sd som faktiskt gett ett seriöst intryck på sin blogg och han har också spontant tackat för mitt HBT-nyhetsbrev, den ende från sd som gjort det hittills. Istället för konspirationsteorier om media, islamisering etc. som är vanligt bland hans partikolleger, har han närmast verkat vara en klassiskt konservativ person, resonerande även om jag ofta inte håller med honom. 

Sd försöker exploatera islamofobi.

Men nu har Wiechel släppt alla spärrar. Låt oss granska delar av hans artikel. I citatet i början av den här bloggposten försöker han antyda att övriga partier försöker smyga undan beslut om en ny moské i Norrköping från offentligheten. Vad han inte berättar i artikeln är att enligt praxis är bara kommunfullmäktigemöten offentliga i kommuner, om det finns stadsdelsnämnder även dem. Men stadsbyggnadsnämnder, som avgör tillstånd att bygga saker, är inte öppna för allmänheten. Det har alltså inte något som helst med att andra partier vill "dölja" något. Och får sd tillräckligt många röster i en kommun blir även de representerade i dess stadsbyggnadsnämnd.

När planerna är satta till verket kommer det nog att uppröra många norrköpingsbor.

Det kommer det säkert. Och seriösa partier förklarar då att det handlar om religionsfrihet. Visst är alla muslimska samfund homofientliga och accepterar inte samkönade relationer men katolska kyrkan, pingströrelsen och många andra kristna samfund har samma attityd. Men sd bekymrar sig givetvis inte över att en del folk i Norrköping är "upprörda", tvärtom försöker de nu exploatera det.

De kommer nog att fundera över vart Norrköping är på väg, när de får veta att ytterligare en moské ska byggas. Islamskt Kulturcenter äger redan mark för ändamålet i Hageby.

Kristna samfund har, med stöd av sd, kampanjat emot homoreformer.

Ibland förnekar sd att de är islamofober och att de visst inte klumpar ihop alla muslimer. Men här gör de just det. För vi kan ta ett exempel att några katoliker har en kyrka i en stad i Turkiet där de flesta är muslimer. Ortodoxa kristna ansöker om att få bygga en ny kyrka men "Turkietdemokraterna" tycker att de kristna redan har ett ställe och det räcker. Galet resonemang givetvis. Men samma typ av analys gör sd.

Islam är till skillnad från andra religioner planerat för att växa snabbt. Islam är inte enbart en religion, utan också en ideologi som i detalj reglerar hur man ska leva sitt liv.

Wiechels historielöshet är förvånande. Kristendomen har varit och är lika mycket missionerande som islam. Och att kristendomen inte skulle vilja styra hur människor ska leva? Seriöst? De flesta kristna samfund i Sverige har kampanjat, ofta med stöd av sd, emot flera centrala reformer för homosexuella och bisexuella, partnerskapslagen, adoptionslagen, vår nuvarande könsneutrala äktenskapslag etc.

Många godtrogna svenskar bortser från att alla faktiskt inte tänker på samma sätt.

Förbud mot minareter och kyrktorn ingen effektiv metod bekämpa intolerans.

Poängen med att alla inte tänker på samma sätt är väl just att tillåta mångfald, inte att som sd vill, låtsas som att muslimer ska behandlas sämre än kristna. Sedan refererar Markus Wiechel till avslöjanden i TV-programmet Uppdrag granskning om förfärliga attityder bland en del imamer. Jag håller med om att vissa varit naiva om det problemet. Och det har jag också kritiserat. Men löser man problemet genom att förbjuda byggande av moskeer och minareter? Är det någon som på allvar tror att förbud för högerkristna samfund i USA att bygga kyrkor och ringa i kyrkklockor är en effektiv metod att bekämpa homohat och intolerans från dem? Nej, givetvis bekämpar man sådant genom debatt och argumentation.

Samtidigt som skattemedel försvinner talar vissa om öppenhet och andra talar om tolerans. Jag talar om kunskapsbrist angående världens snabbast växande och patriarkala ideologi.

Det är sant att muslimska samfund generellt är reaktionära, precis som många kristna och en del judiska. Även om det finns progressiva muslimer, kristna och religiösa Men notera att en politiker från Sverigedemokraterna använder ordet patriarkal. Det parti som annars med förakt avfärdar att det finns patriarkala strukturer. Markus Wiechel har väl inte blivit extremistfeminist, något folk från hans parti ofta kallar andra som erkänner att den typen av strukturer finns?

Sd:s policy skulle drabba dem själva.

Sd ogillar alltså, ibland, att tillstånd för byggande av lokaler ska avgöras på "slutna möten". Men vad är deras alternativ? Att kommunfullmäktige ska rösta om det? Att det inte är Plan- och bygglagen och miljöhänsyn som främst ska avgöra vilka som får tillstånd utan vad diverse partier tycker om den förening som ansöker om tillstånd? Sd bör nog vara tacksamma att övriga partier avvisar deras populistiska alternativ. För om det är någon minoritetsgrupp som är lika "ogillad" som muslimska samfund i många kommuner så är det sd som parti. Den debatten har ibland redan drabbat dem när de haft svårt att hitta fastighetsägare som vill hyra ut lokaler till deras möten. En del vill inte att sd ska få hyra rum i kommunala lokaler heller. Ofta är invändningen exakt den samma som sd framför mot muslimska samfund. "De är extremister och följer inte våra värderingar i övrigt i samhället".

I ett parti där konspirationsteorier, intolerans och sektbeteende är vanligt har Markus Wiechel varit något annorlunda. Nu har även han kapitulerat till ohejdad populism. Det avslöjar något om partiet. Att hitta en seriös politiker i sd är ungefär som att leta efter en köttätande vegan.