Moderaterna har allvarliga transproblem.

Ja, kanske rubriken provocerar en del. Det är givetvis inte så att transpersoner generellt beter sig illa mot m-politiker. Däremot så konstaterar jag efter flera års kontakt med moderata politiker att de flesta är ointresserade av transpersoners mänskliga rättigheter.

Det gäller även för de som själva är homosexuella i partiet och föreningen Öppna moderater. Visserligen snackar de om HBT men den sista bokstaven blir ofta inte annat än ett alibi för att låtsas vara transvänliga.

Moderaterna har på sin hemsida en del som de kallar för HBT-frågor. Infon där är bra - förutom att det i princip bara handlar om bögars och lesbiskas rättigheter och inget om transpersoner situation.

Partiet har en HBT-förening som kallar sig Öppna moderater där landstingsrådet Christer G Wennerholm är ordförande. Men när man granskar deras hemsida så blir det återigen tydligt att de aldrig jobbat för någon reform för transpersoner. Förutom att resonera generellt om HBT så handlar det konkreta arbetet om en könsneutral äktenskapslag, inseminationer för lesbiska etc.

Moderaterna har två öppet homosexuella riksdagsledamöter, Tomas Tobé och Olof Lavesson. De har engagerat sig i riksdagen för homosexuellas och bisexuellas rättigheter vilket givetvis är positivt. Men ingen av dem har lämnat någon motion om transpersoners rättigheter.

Jag brukar varje sommar göra sammanställningar om de olika partiernas åsikter när det gäller HBT-politiken. Sedan får de poäng efter hur många reformer de är för respektive emot. Varje "ja" ger 2 p, "möjligen" 1p och "nej" 1p. Varje HBT-reform som ett parti vill avskaffa ger -1p.

Ett problem som inte blir redovisat när man buntar ihop ett partis politik för homosexuella, bisexuella och transpersoner är att partiet kan vara positivt när det gäller rättigheter för bögar och lesbiska men inte för transpersoner. Och vice versa givetvis. Därför ska jag här redovisa hur poängen blir för partierna om jag delar in reformerna i två grupper, dels homorättigheter och dels transrättigheter.

Det är 16 reformer som partierna får poäng efter, homoäktenskap, homoadoptioner, lagen om hets mot folkgrupp och lagar mot diskriminering ska skydda homosexuella och bisexuella respektive transpersoner, avskaffa kraven att den som juridiskt byter kön måste vara ogift och svensk medborgare. Etc.

Homorättigheter 9 reformer maxpoäng 18

Socialdemokraterna 18p
Moderaterna 18p
Centerpartiet 18p
Folkpartiet 18p
Vänsterpartiet 18p
Miljöpartiet 18p
Kristdemokraterna 7p
Sverigedemokraterna 7p

Transrättigheter 7 reformer maxpoäng 14

Centepartiet 14p
Folkparteti 14p
Vänsterpartiet 14p
Miljöpartiet 14p
Socialdemokraterna 13p
Kristdemokraterna 9p
Moderaterna 8p
Sverigedemokraterna 7p

Sex av riksdagspartierna (även Moderaterna) är alltså för alla homoreformer. Men när det gäller transreformer så är m t.o.m. sämre än kd och nästan lika dåliga som sd.

Jag ska förtydliga att jag haft många telefonsamtal med m-politiker. Det har aldrig varit någon som kommenterat transpersoner som några som är fel eller udda. Det främsta problemet är inte att m-politiker ogillar transpersoner (även om nog några gör det). Istället är ointresse främsta orsaken till Moderaternas dåliga transpolitik.

Kanske för att det är få som är transpersoner. Men sedan när är det antalet i en grupp som ska avgöra deras juridiska rättigheter. För övrigt är det sällan någon m-politiker använder argumentet att antalet judar är få som en ursäkt för att inte argumentera emot antisemitism.

Christer G Wennerholm, Tomas Tobé och Olof Lavesson har engagerat sig för att deras parti ska bli homovänligt. De ska de ha en eloge för. Men om de och övriga i partiet tiger om transpersoners rättigheter, då bör de inte kalla sig för HBT-vänliga. Transpersoner förtjänar att vara något annat än ett alibi för att ett parti ska använda ordet HBT.

Kd-politikern Roland Utbult resonerar som Sverigedemokraterna.

Roland Utbult har i flera år varit engagerad inom Folkpartiet men förra året bytte han till Kristdemokraterna. Egentligen var det logiskt eftersom Utbult aldrig varit liberal och tolerant. Istället har han argumenterat för "kristna värderingar". Faktum är att en av de viktigaste orsakerna till att liberala partier startades i Europa var att staten ska vara så religiöst neutral som möjligt. Men det tycks inte Utbult konstaterat.

Han har argumenterat emot liberala reformer som en könsneutral äktenskapslag och att samkönade par ska ha möjlighet att adoptera. Trots att många kristna är för de båda reformerna. Men Utbult är konservativt kristen.

Därför blir det något hycklande när han i en debattartikel i tidningen Dagen attackerar Sverigedemokraterna. Från artikeln.

För mig som kristen är Sverigedemokraterna inte ens ett alternativ. Deras ideologi utgår inte från kristna grundvärden utan har sina rötter i en invandrarfientlig strömning som värnar om nationalstaten. Sverigedemokraterna vill enligt sitt program "upphöja det svenska" och varnar för "inskränkningar av den nationalistiska principen".

Det finns mycket i invandringspolitiken som har misslyckats och behöver förändras. Men det är en sak att hämta sin näring i missnöjet hos många svenskar. En helt annan och svårare uppgift är att finna en lösning. Då handlar det om att utgå från en människosyn som inte kränker personer eller grupper.

För mig är det viktigt att se människan i första hand, därför vill jag föra en annan politik än den som Sverigedemokraterna står för. Jag tror att det bästa sättet att möta dem är att bemöta deras partis och kandidaters argument sakligt och korrekt. Då tror jag att deras ideologi, eller brist på ideologi, kommer att träda fram och de blir inte längre ett intressant alternativ inför höstens val.

I sak delar jag i princip hans kritik mot sd. Partiet är etniskt-svensk-normativt. Givetvis är det viktigt att vi har vissa värderingar i samhället som är gemensamma. Jag är själv kritisk mot de "halal-hippies" som låtsas som att ett mångkulturellt samhälle är oproblemaiskt och inte har några nackdelar. För givetvis har mångkultur, som annat, både positiva och negativa sidor. Men jag menar fördelarna är större än nackdelarna. Dock måste det vara vissa värderingar i samhället som inte kompromissas bort i mångkulturens namn. Bland dem bl.a. HBT-personers rättigheter, jämställdhet och rätten att kritisera religioner. Här är det viktigt att vara tydlig.

Men det sd ofta ägnar sig åt är något annat. Att generalisera om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet som någon problematisk grupp. Att låtsas som att det inte är möjligt att respektera att folk är annorlunda än den etniskt svenska normen. För det är enligt sd ett hot mot den svenska kulturen. Vilket givetvis inte är sant.

Utbult är alltså emot att sd varnar för "inskränkningar av den nationalistiska principen". Men ologiskt nog så är hans argumentring om heteronormen ungefär som Sverigedemokraterna resonerar om den etniskt svenska normen. Så här skrev Utbult i en debattartikel i Svenska Dagbladet 2007 om att andelen kristna av folkpartiets sympatisörer minskat de senaste decennierna.

Kan en förklaring vara de provokativa signaler vi skickar ut från folkpartiet och hur de uppfattas av väljarna?....Eller ett citat från ungdomsförbundets hemsida: ”Vi är inte klara förrän heteronormen blivit onormal”!

Utbult har givetvis fel i sak. De flesta kristna i Sverige är toleranta. Att kristna ofta skulle lämnat Folkpartiet för att någon kritiserat heteronormen på Luf:s hemsida är absurt. Faktum är också att inte bara Folkpartiet är emot heteronormen utan även Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Moderaterna har visserligen ingen officiell åsikt om det men är tydligt homovänligt.

Kvar bland riksdagspartierna är Kristdemokraterna som inte heller har någon officiell policy om heteronormen men som är emot en könsneutral äktenskapslag, homoadoptioner etc. Men det partier har i opinionsmätningarna ca 4 % och har förlorat sympatisörer till andra partier de senaste åren.

Men debattartiklen avslöjar också Utbults hyckleri. Han kritiserar, med rätta, Sverigedemokraternas vurmande för den entiskt svenska normen. Men själv gillar han heteronormen. Trots att båda normerna orsakar problem för folk som är är annorlunda än dem.

Ironiskt nog så är det bara ett parti av betydelse i Sverige som är tydligt för heteronormen, Sverigedemokraterna. Och då även kd-politikern Roland Utbult.

Absurt att jämföra transpersoner med teaterfolk.

I förra bloggposten berättade jag att en utredning idag har föreslagit att arbetsgivare ska få skyldighet att förebygga diskriminering även när det gäller sexuell läggning, könsidentitet, funktionshinder och ålder. Sedan 1 januari 2009 är det arbetsgivare med fler än 25 anställda som ska ansvara för aktiva åtgärder och lämna program skriftligt om det vart tredje år. Det föreslår utredningen ska behållas som det är.

Men en sak som rör transpersoner förtjänar också en kommentar. Utredningen vill nämligen byta ut nuvarande formulering i lagen mot diskriminering när det gäller den gruppen. Från "könsöverskridande identitet och utryck" till "könsidentitet och könsuttryck".

Så här motiveras förslaget till förändring.

Enligt Diskrimineringsombudsmannen beror diskriminering inte på egenskaper hos den utsatta personen utan på samhälleliga strukturer samt de könsnormer och föreställningar som på en och samma gång är en konsekvens av och reproducerar dessa strukturer. Ombudsmannen understryker därför vikten av att anlägga ett normkritiskt perspektiv på diskrimineringslagstiftningen. Det som utmärker normkritiken är att det just är könsnormen som anses vara problemet och som måste förändras.

Med könsöverskridande identitet eller uttryck avses i den nu gällande diskrimineringslagen att någon inte identifierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön. Mot bakgrund av att alla människor har könsidentitet och könsuttryck, inte bara transpersoner, är det problematiskt att i definitionen av diskrimineringsgrunden gällande denna grupp av personer ställa krav på ett könsöverskridande moment. Just detta könsöverskridande är i själva verket synonymt med ett normbrott.

Resonemanget verkar vettigt. Det vore också konsekvent i förhållande till de andra typerna av förbud mot diskriminering, sexuell läggning, etnicitet etc.

Eva Kovar från Svenskt Näringsliv är kritisk emot förändringen. Hon skriver i en kommentar till utredningsförslaget.

Den föreslagna definitionen av diskrimineringsgrunden könsidentitet är synnerligen vidsträckt. Med könsidentitet avses, kort uttryckt, en persons otraditionella identitet, utseende eller beteende med avseende på kön. Det krävs dock inte att denna identitet eller detta utseende eller beteende har någon beständighet i tiden eller att könsidentiteten i denna bemärkelse på något sätt är medicinskt eller psykologiskt fastställd. En person som i samband med en fest eller en teaterpjäs klär ut sig till någon av det motsatta könet omfattas av definitionen, vilket knappast torde ha varit avsikten.

Med en sådan formulering får man snarast fråga sig vilka som inte kan åberopa diskrimineringsförbudet. Det kommer att bli mycket svårt att avgränsa vilka personer som omfattas av definitionen och vilka som inte gör det. Resultatet blir sannolikt stora tillämpningssvårigheter och onödiga tvister och processer.

Kanske Svenskt Näringsliv känner att de vill det ska vara så få regler som möjligt. Men den här kommentaren är något udda. För utredningen förtydligar i förslaget följande.

Den diskrimineringsgrund som hittills benämnts som könsöverskridande identitet eller uttryck ska benämnas som könsidentitet eller könsuttryck....Avsikten är inte att förändra innebörden i benämningarna.

Att i den situationen börja snacka om att folk som ägnat sig åt teater ska orsaka många tvister är närmast ett desperat argument. Som om någon domstol skulle tolka lagen som att folk som klär sig annorlunda en kväll är i samma skydd mot diskriminering som transpersoner.

Tydligare skydd mot diskriminering i nytt förslag.

Utredningen om aktiva åtgärder mot diskriminering har idag lämnat sin rapport. Den föreslår att arbetsgivare och utbildningsansvariga ska bli skyldiga att förebygga diskriminering även när det gäller sexuell läggning, könsidentitet, funktionshinder och ålder. Idag är det inom arbetsmarkanden bara ett sådant krav när det gäller kön, etnicitet och religion. Inom utbildning även för sexuell läggning och funktionshinder.

Rapporten som är med på regeringens hemsida avslöjar att utredningen dessbättre förslår ett enhetligt krav och att HBT-personer därmed får ett lika bra skydd mot diskriminering som etniska minoriteter. Redan 1 januari 2009 så slogs de olika lagarna mot diskriminering ihop till en gemensam lag, men när det gäller arbetet med aktiva åtgärder ville regeringen först utreda hur effektivt lagarna hittills fungerat.

Utredningen konstaterar att kraven på aktiva åtgärder fungerat dåligt, främst inom arbetsmarknaden. Ofta har det bara blivit en pappersprodukt utan några egentliga resultat. Det är nog en orsak till förslaget att behålla gränsen på 25 anställda för att kräva att arbetsgivare måste arbeta med aktiva åtgärder mot diskriminering.

Fram till håromåret var det en skyldighet för alla med fler än 10 anställda men den borgerliga regeringen höjde det till 25 med argumentet att det var en del av förenklingen av regler för företagen. Regeringen föreslog också att arbetsgivare bara måste göra jämställdhetsplaner vart tredje år istället för varje år. Den röd-gröna oppositionen var emot båda förändringarna.

Men hittills har inga arbetsgivare haft någon skyldighet att jobba med aktiva åtgärder och program när det gäller sexuell läggning, könsidentitet, funktionshinder och ålder. Här betyder utredningsförslaget ett tydligare skydd.

Fackföreningarna TCO. LO och SACO är för att arbetsgivare och utbildningsansvariga ska vara skyldiga att jobba med aktiva åtgärder för alla grupperna medan Svenskt näringsliv och statliga Arbetsgivarverket är emot det med argumentet att det blir värre byråkrati. Utredningen avfärdar dock det argumentet och menar att det extra arbetet blir marginellt eftersom arbetsgivare redan idag är skyldiga att göra program när det gäller kön, etnicitet och religion.

Svenska Dagbladet har en artikel om nyheten.

Nepal inför homoäktenskap. Erbjuder bröllop på Mount Everest.

Som första land i Asien inför Nepal en könsneutral äktenskapslag i maj i år. Landet ska också försöka få massor av bögar och lesbiska som turister. Det skriver USA-gaysiten 365.gay.

In May, the country is set to ratify a new constitution that legalizes same-sex marriages, according to a report in The Telegraph.

Sunil Babu Pant, a Communist legislator and leader of the country’s gay rights movement, launched Pink Mountain, a travel agency offering wedding ceremonies on Mount Everest, the world’s tallest peak.

Pant’s company will offer regal, elephant-back processions and wedding ceremonies at the mountain’s base camp.

“Most Asian countries don’t welcome gay visitors, so we can have the maximum benefit for the Nepal economy which is fragile after years of war,” Pant told the Telegraph. “The government is hoping to increase the number of tourists from 400,000 to one million next year and has taken a positive attitude to welcoming gay and lesbian visitors to help meet their ambitious target.”

Är du alltså benägen att gifta dig på ett annorlunda ställe är kanske Nepal ett alternativ. Packa då snygga bröllopskläder men även en del som är mer ledigt när du ska klättra till en lämplig plats.

Nepal har fram till för några år sedan varit ett homofientligt land där både den tidigare kungliga regimen och den kommunistiska gerillan förföljde bögar och lesbiska. Men häromåret gjorde kommunistpartiet närmast en helomvändning och en av partiets parlamentsledamöter, Sunil Babu Pant, är öppet homosexuell.

Även i grannlandet Indien är det en förbättring av situationen för bögar och lesbiska, om än långsammare. En domstol förtydligade förra året att det tidigare förbudet mot samkönade manliga relationer är oförenligt med landets konstitution. De senaste åren har fler och fler barer och dansställen öppnats i de största städerna. I några av dem har man även arrangerat gayparader.

Landets filmindustri, Bollywood, har ofta varit konservativ. Men även där har det hänt en del. Gaykaraktärer har blivit något vanligare. Nu planeras en film där huvudrollerna är två män som har en relation. Vissa har redan kallat filmen (bilden till den här bloggposten är från reklam för den) för Indiens motsvarighet till Brokeback Mountain. Det avslöjar brittiska gaysiten Pinknews.

Although several gay scenes have featured already in Bollywood productions, an upcoming film is being touted as India's answer to Brokeback Mountain.

Promotional posters for Dunno Y . . . Na Jaane Kyun were released this week showing two topless men embracing.

Few details about the film have been disclosed but it is expected to be a high-profile release. The director is Anil Sharma, who is well-known in India's film industry.

He told The Times of India: "The only thing I was particular about was that this character should not come across as a caricature or just as an object of mockery. I am truly happy with what I have chosen."

The film will be in English with subtitles, something which may help it past censors.

Actor Kapil Sharma will play a would-be gay model who begins a sexual relationship with another man. It is not yet clear whether this will be a romantic relationship, as reports say the central character is forced to "compromise" his morals to further his career.

Till sist något om kvällens partiledardebatt 20.00. Eftersom TV-programmet är nästan två timmar långt debatteras nog många frågor. Om en av dem blir HBT-politik är möjligt. Men tyvärr riskerar HBT-rättigheter att försvinna vid den här typen av evenemang.

Vid Pridefestivalen i sommar kommer sex av riksdagspartierna (alla förutom kd) att tävla med varann om hur mycket de prioriterar rättigheter för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Det är givetvis bra. Men ännu bättre vore om man också sa något om det inför en publik där de flesta är heterosexuella.

Blir Göran Hägglund (kd) kritiserad ikväll för att han inte lämnat något förslag till en ny lag om "könsbyten", den gamla lagen är allvarligt diskriminerande emot transsexuella?

Får Hägglund kritik för att han vill diskriminera samkönade par när det gäller adoptioner och inseminationer, där hans parti t.o.m. är emot närståendeadoptioner?

Låtsas Fredrik Reinfeldt (m), Mona Sahlin (s) och övriga av debattörerna från riksdagens sex homovänliga partier att familj är detsamma som heterofamilj när de får frågor om jämställdhet?

Ikväll har partierna chans att visa att de verkligen är emot heteronormativet och prioriterar homosexuellas, bisexuellas och transpersoners mänskliga rättigheter.

Artikel i SvD om partiledardebatten ikväll.

Nytt regeringsförslag kan orsaka högre straff för hatbrott.

Jag skrev för några dagar sedan här på bloggen om den borgerliga regeringens planerade propositioner och skrivelser för 2010.

Från den bloggposten.

Det andra regeringsförslaget som möjligen har koppling till HBT-rättigheter är det som heter Skärpa straff vid allvarliga våldsbrott m.m. Datum för den propositionen är densamma som för förslaget till skollag, 23 mars. Det är Straffnivåutredningen som förberett förändringarna när det gäller straffrätten. Ett av utredningens förslag är att brottsbalken bör bli tydligare så att försvårande och förmildrande omständigheter oftare används när domstolar dömer. Om det även blir en del av regeringens proposition i mars kan ett resultat bli att domstolar senare dömer till högre straff vid bl.a. hatbrott.

Igår lämnade då regeringen lagrådsremissen Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. Om inte lagrådet har några juridiska invändningar så blir det nog i princip en identisk proposition till riksdagen i mars i år.

I allt väsentligt följer regeringen Straffnivåutredningens förslag. Det betyder generellt högre straff vid våldsbrott men även att straffskärpning och strafflindring bör användas oftare än hittills. I brottsbalken kapitel 29 anges ett antal orsaker som ger domstolar möjlighet att döma till högre straff. Ett av dem är följande.

om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet

Många HBT-engagerade har kritiserat att straffskärpningsparagrafen sällan används vid hatbrott. Någon gjorde en systematisk granskning för en del år sedan av ca 400 anmälda hatbrott p.g.a. sexuell läggning. Av dem så lämnades 24 till åtal och rättegång (de flesta anmälningar leder inte till rättegång eftersom man inte hittar den skyldige och-eller att bevisen inte bedöms som tillräckliga för en fällande dom).

Av de 24 åtalade var det 2 (två) där domstolen explicit berättade att de höjt straffet med hänvisning till att det var ett hatbrott. Det är 7 %. Och av de ca 400 polisanmälningarna om hatbrott är det ca 0,5 %.

Regeringen föreslår att man förändrar brottsbalken en del för att domstolar ska använda straffskärpningsparagrafen oftare. Ett exempel är att man avskaffar ordet "betydligt" i "om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått". Den del som handlar om hatbrott föreslås dock inte förändrad. Betyder det att det blir som idag när det gäller domstolars attityder till hatbrott?

Nej, chansen är betydande att attityderna blir annorlunda även där. När domstolar ska tillämpa lagar så följer de främst lagens innehåll, alltså lagparagraferna. Men när man ska göra rättspraxis så kollar man i andra hand på lagens s.k. förarbeten d.v.s. regeringens proposition och riksdagens behandling av utskottsförslag.

Så här skriver regeringen i den lagrådsremiss som senare ska bli proposition.

Detta innebär att omständigheter som talar i skärpande eller mildrande riktning många gånger inte får något eller endast litet genomslag vid straffvärdebedömningen. Det rimmar dåligt med principen om att svårare brott ska bestraffas strängare än lindrigare brott även inom en viss brottstyp. Eftersom de närmare omständigheterna vid enskilda brott kan skilja sig åt, ibland mycket, är detta inte tillfredsställande. Straffvärdet måste kunna bedömas på ett mer nyanserat sätt med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det gäller både de allvarliga vålds-brotten och andra brott.

Om det här även blir något som riksdagen håller med om, vilken den nog gör, så blir det en tydlig signal till domstolar att de oftare än hittills bör använda straffskärpningsparagrafen vid bl.a. hatbrott.

Om det sedan är rätt att det är en "straffskärpningsparagraf" för hatbrott är en annan sak. Själv menar jag att det är motiverat. Hatbrott riktar sig inte bara emot den individ som blir drabbad utan syftet är att skrämma en hel grupp i samhället. Efter att rättsväsendet förra året tydliggjorde att även brott som drabbar någon för att vederbörande är heterosexuell eller etnisk svensk är hatbrott så försvinner också giltigheten i argumentet att paragrafen bara skyddar vissa grupper.

Uppdatering 1

Den kristna tidningen Dagen har en artikel om Kristdemokraternas kommundagar.

Från artikeln.

Göran Hägglund berättade också att tre viktiga förslag kommer att läggas fram för sommarens riksting. En grupp ledd av gruppledaren i riksdagen, Stefan Attefall, ska utforska "politikens gränser", det vill säga vilka områden som politikerna inte ska lägga sig i. Exempel är vilka som ska sitta i näringslivets styrelser och hur föräldrar delar på tiden för föräldraförsäkringen.

Om nu Göran Hägglund och Kristdemokraterna vore genuint intresserade av att flytta makt från politiker till individer borde de omedelbart, som övriga riksdagspartier redan gjort för många år sedan, acceptera närståendeadoptioner för samkönade par. D.v.s. en reform som syftar till att de barn som redan bor i samkönade familjer ska få samma juridiska trygghet som barn i olikkönade familjer.

Faktum är att t.o.m. Sverigedemokraterna, som annars inte är ett homovänligt parti, är för reformen, det är även Kristdemokratiska ungdomsförbundet (kdu). Kristeligt folkeparti i Norge har accepterat närståendeadoptioner för homopar. Men när det gäller delar av familjepolitiken så har tydligen kd och Hägglund inte några problem att politiker ska "blanda sig i" hur medborgarna beter sig. Försök vara konsekvent Hägglund. Dags för dig att respektera även samkönade par.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Uppdatering 2

Även Svenska Dagbladet skriver om Göran Hägglund och kd:s kommundagar.

Datorproblem.

Jag har fått problem med att logga in på två av mina konton, dels mitt gamla Hotmailkonto, dels mitt Facebookkonto. Får ett meddelande om att Användarid eller lösenord inte stämmer trots att jag har använt samma i flera år.

Försökte ikväll testa med att skapa ett nytt Hotmailkonto vilket fungerade men när jag stängde ner fönstren och skulle logga in igen med den adressen så blir det samma felmeddelande. I övrigt fungerar det att starta internet (vilket det tidigare inte gjort om jag inte loggat in via msn).

Är det någon datorkunnig här som har tips så var vänlig lämna en kommentar här eller maila

bengt.held@liberal.se

Att mitt Facebookkonto inte fungerar kan jag hantera, det är enkelt skapa ett nytt. Men jag har tusentals meddelanden med viktig info på mitt gamla Hotmailkonto som jag nu inte har tillgång till.

Vet inte om det har något med cookies eller sånt att göra, jag är inte någon datorexpert.

Hur det blir med den här bloggen om jag inte fixar mitt Hotmailkonto vet jag inte.

Hyllar tidningen Världen idag Stalins familjepolitik?

Kjell-Åke Johansson, ledarskribent på kristna tidningen Världen idag, hyllar Stalins familjepolitik. Konservativt kristna har gemensamt med Hitler och Stalin att man värnar kärnfamiljen och ogillar homorelationer.

Nej, givetvis vore det något ohederligt att bunta ihop folk sådär. Men det är en debatteknik som tidningen Världen idag ofta själv använder emot andra. Folk som är för sekularisering av samhället buntas ihop med Hitler trots att diktatorn hade nära samarbete med kristna samfund och många tyska präster var nazister.

Jag konstaterar att Världen idag publicerade en ledarartikel måndagen 25 januari där de faktiskt indirekt ger en eloge åt Stalins familjepolitik.

Från ledarartikeln Sökes: Ledare med vistioner.

Vision för familjen: Sociala experiment kommer och går och familjebegreppet har på senare år tagit stryk i Sverige. Lenin prövade ungeför samma sak i Sovjet, men fick snart ändra sig. Familj är mer än social konvenans. Den är ett uttryck för ett djupt upplevt behov som blivit en förutsättning för fungerande samhällen – även om inte alla individer i dessa samhällen behöver bilda familj. Nu behöver vi politiska ledare som tänker långsiktigt och som ser att det självklart är möjligt att forma en familjepolitik som både stöder det judiskt-kristna familjebegreppet och samtidigt säkerställer alla människors demokratiska rättigheter. 

Kjell-Åke Johansson aktar sig noga för att vara för explicit. Han använder sig av antydningar om att den process som Sverige haft de senaste decennierna, att respektera en mångfald av familjetyper, är något närmast kommunistiskt. Den som är för homoadoptioner och en könsneutral äktenskapslag har inspirerats av Lenin. Det är bara vänsterflummare som respekterar samkönade relationer.

Givetvis är det både absurt och okunnigt. Ungefär som när vissa konservativt kristna låtsas som att accepterandet av bisexualitet bland överklassen i Romarriket orsakade landets försvinnande. När fakta är att så länge Romarriket hade bisexuella kejsare så var det framgångsrikt men efter att det blev kristet så ramlade det ihop. Inte för att jag hävdar att det är något samband. Det vore ju lika ohederligt som att argumentera för att bisexuella relationer förstörde Romarriket.

Men återigen till tidningen Världen idag och Lenin. Kjell-Åke Johansson har rätt i att den nya kommunistregimen 1917 avskaffade förbudet mot samkönade relationer. Men det betyder inte att man hyllade homorelationer. Tvärtom så var kommunisternas policy att homosexualitet var en psykisk sjukdom men att vad folk ägnade sig åt hemma var en privatsak. Alltså den politik som Sverige hade på 1960-talet. Det var givetvis inte heller någon debatt om homoäktenskap och homoadoptioner i Sovjetdiktaturen.

Inte heller var Sovjet först med att avskaffa förbud mot homorelationer. Vissa delar av det antika Grekland tillät en del typer av samkönade relationer. Efter att Europa blev kristet var Frankrike först med att avskaffa förbud mot homorelationer, 1791. Orsaken var samma där som senare i Sovjet, att den typen av relationer var en privatsak. Flera länder följde efter på 1800-talet.

Kjell-Åke Johansson konstaterar även att Sovjet senare bytte familjepolitik. Även det är sant i och för sig. Men det han inte avslöjar är att diktatorn och massmördaren Stalin var ansvarig för den politiken.

Från Wikipedia om situationen för homosexuella i Ryssland-Sovjet.

The Russian Communist Party effectively legalized.... homosexuality, when they abolished all the old Tsarist laws and the initial Soviet criminal code kept these liberal sexual polices in place.....

However, in the 1930s, LGBT themes faced official government censorship, and a uniformly harsher policy across the entire Soviet Union.

In 1933, Article 121 was added to the criminal code, for the entire Soviet Union, that expressly prohibited male homosexuality, with up to five years of hard labor in prison....

Soviet cultural writer Maxim Gorky authored an article....He rejected the notion that homosexuals were a social minority, and argued that the Soviet Union needed to combat them in order to protect the youth and battle fascism.

Från 1930-talet till 1990-talet förföljde alla regimer som var kommunistdiktaturer homosexuella. I varje kommunistland var föreningar för bögar och lesbiska förbjudna. Även i Lenins Sovjet där det varken var yttrandefrihet eller föreningsfrihet. Att i den situation låtsas som att respekt för homofamiljer är något kommunistiskt blir absurt. Jag är själv HBT-engagerad och anti-kommunist.

Hade jag använt den retorik som är vanlig på tidningen Världen idag så hade jag argumenterat för att Kjell-Åke Johansson hyllar Stalins ideologi. Men givetvis är det inte sant. Det vore lämpligt om även Världen idag började undvika att bunta ihop folk som är för ett sekulärt samhälle med Hitler och Stalin. Och undvika att bunta ihop folk som är för homoäktenskap med Lenin.

Uppdatering 1

Den kristna tidningen Dagen har idag både en ledarartikel och en nyhetsartikel om antisemitism. De argumenterar, med rätta, för att det är viktigt att bekämpa antisemitism som blivit ett värre problem bl.a. i Malmö de senaste åren. Medan det tidigare främst var nazistgrupper som var ansvariga för antisemitiska hatbrott är det idag ofta islamister i Sverige.

Det jag annars reagerar på när jag granskar Dagens rapportering är att man inte skriver om att kristna samfund historiskt varit orsak till den mesta antisemitismen i Europa. Artikeln om Ukraina blir något hycklande när man låtsas som att det bara var tyska soldater som var ansvariga för mördandet av judar. Men reducerar den, oftast kristna, lokala befolkningen till offer som blev tvingade att hjälpa tyskarna. Faktum är att många kristna i Ukraina, men givetvis inte alla, själva var antisemiter och ibland både slog och mördade judar redan före att tyskarna startat insamlingen av judar.

Ännu idag sprider kristna samfund i Ukraina homofientlig propaganda vilket är en orsak till att landets myndigheter sedan några år förbjudit gayparader och demonstrationer för homosexuellas mänskliga rättigheter. Även det är det viktigt att Dagen kritiserar.

Kvotering och äktenskap som försvann.

Svenska Dagbladet berättar idag om det jag skrev om här på bloggen för några dagar sedan, att regeringen startat en utredning om en ny namnlag. Förhoppningsvis förtydligas det i den att namnlagen är könsneutral för vuxna individer. Något som redan är praxis efter en dom från regeringsrätten förra hösten.

Moderaterna har de senaste åren bytt attityd från ointresse till engagemang för jämställdhet. Idag avslöjar Svenska Dagbladet några nya förslag från partiets jämställdhetspolitiska plattform. Jag är själv emot kvotering av kön i bolagsstyrelser, något som partisekreteraren Per Schlingmann hade ett resonemang om häromdagen. Fokus bör vara på individers rättigheter, inte gruppers. Och kvotering förvärrar problemen med att människor måste kategoriseras.

Men i övrigt är det positivt att m som flera andra partier konstaterar att de patriarkala strukturerna i samhället är ett problem och bör motarbetas. Nu är det dags att m även börjar engagera sig emot diskriminering p.g.a. könsidentitet. Partiet är för i princip alla lagreformer för homosexuella och bisexuella men när det gäller transpersoners rättigheter är partiet betydligt sämre. Det handlar om saker som en frihetligare lag för "könsbyten", att transpersoner ska få skydd av hetslagen etc. För om man konstaterar att kön inte ska vara avgörande för dina möjligheter i samhället så blir det logiskt att även jobba för de människor som har en könsidentitet som avviker från normen.

Den kristna tidningen Dagen avslöjar att antalet skilsmässor ökade 2008. Det är givetvis negativt för de inblandade. Vissa snackar om lyckliga skilsmässor men det var någon som kommenterade det med att inga skilsmässor är positiva. För då har man inte älskat varann. Men i en del situationer är det mindre negativt än en dåligt fungerande relation. Det intressantaste med artikeln i Dagen är annars att äktenskapet är kvar trots att lagen blev könsneutral förra året.

I debatten från konservativt kristna inför att riksdagen skulle rösta för en könsneutral äktenskapslag snackade de om att äktenskapet skulle försvinna som institution om även homopar fick gifta sig. Hade de varit logiska, och argumenterat hederligt, hade konservativt kristna idag sagt att äktenskapet var något som försvann 1 maj 2009 och att vi får kalla det något annat nu. Men logik och hederlighet är inte konservativa kända för i debatter om äktenskapet.

Även Dagens Nyheter har en artikel om Moderaternas jämställdhetsrapport.

Uppdatering 1

Har kollat några bloggkommentarer till artiklarna om Moderaterna. De får kritik av en del, även internt, för att acceptera "vänsterkollektivism" när de säger sig vara emot patriarkala strukturer. Som jag skrev tidigare är jag som liberal emot kvotering. Men dock är det givetvis möjligt att bekämpa strukturer. Det vissa fått för sig är att det betyder att varje man i varje situation har privilegier i relation till en kvinna.

Men patriarkala strukturer handlar inte om det utan om att män generellt är mer priviligierade i samhället. Vi har normer i samhället som ofta gynnar etniskt svenska heterosexuella män. Att erkänna det och vilja bekämpa det är inte "vänster". Eller "höger" för den delen. Tvärtom så är det logiskt för liberaler att bekämpa de här strukturerna. Därför att det gynnar varje individs chans att själva få avgöra sin situation och leva som man vill utan inskränkande normer.

86 % i Sverige "accepterar homosexualitet".

Sverige har den homovänligaste befolkningen av 45 länder medan bara 1 % i Egypten är för att homosexulla relationer accepteras.

Det är några intressanta resultat som opinionsinstitutet Pew Research Center avslöjade i en rapport från 2007. Av en slump så kollade jag en tysk artikel som hänvisade till den, annars var det här nytt för mig.

Rapporten som heter The Pew Global Attitudes Project handlar om folks värderingar om flera olika saker, frihandel, invandring, religion, demokrati etc. och jag vill tipsa alla politiskt intresserade om den.

En av frågorna är om homosexualitet ska "accepteras" eller "avvisas". Alternativen var "Society should accept homosexuality" och "Society should reject homosexuality".

Bland de 45 länder där man frågat människor så är faktiskt Sverige det land där flest är för att acceptera homosexualitet. 86 % svarade det medan 9 % var för att avvisa homosexualitet. Det här är oväntat positiva siffror och kanske är andelen som är accepterande ännu högre idag eftersom det är tydligt att äktenskapsdebatten påverkat en del.

Bland människor 39 år eller yngre i Sverige är 91 % för att samhället ska acceptera homosexualitet medan andelen bland 40 år och äldre är 84 %. Av de yngre är det bara 5 % som är för att samhället ska avvisa homosexualitet medan andelen bland äldre är 12 %.

Om Sverige verkligen har den homovänligaste befolkningen i världen är dock inte givet eftersom bl.a. Nederländerna och Danmark inte är med, två länder som vanligen har de homovänligaste attityderna när man gjort motsvarande opinionsmätningar från institut i Europa. Men att Sverige är bland de mest positiva är det möjligt att konstatera.

Här är hela listan. Andel i respektive land som är för att samhället accepterar homosexualitet. Eftersom det varit en del debatt det senaste halvåret om kristendomen, islam och homorelationer har jag markerat de länder där kristendomen är den vanligaste religionen. Då konstaterar man att generellt så är kristna länder homovänligast men att några av de homofobaste, främst i Afrika, också är kristna.

Sverige 86 %
Frankrike 83 %¨
Tjeckien 83 %
Spanien 82 %
Tyskland 81 %
Argentina 72 %
Storbritannien 71 %
Kanada 70 %
Slovakien 66 %
Brasilien 65 %
Italien 65 %
Chile 64 %
Mexico 60 %
Peru 51 %
Japan 49 %
USA 49 %
Venezuela 47 %
Polen 45 %
Bolivia 44 %
Bulgarien 39 %
Israel 38 %
Sydafrika 28 %
Ryssland 20 %
Ukraina 19 %
Libanon 18 %
Sydkorea 18 %
Kina 17 %
Turkiet 14 %
Elfenbenskusten 11 %
Indien 10 %
Palestinskt territorium 9 %
Malaysia 8 %
Jordanien 6 %
Kuwait 6 %
Bangladesh 4 %
Ghana 4 %
Indonesien 3 %
Kenya 3 %
Senegal 3 %
Tanzania 3 %
Uganda 3 %
Etiopien 2 %
Nigeria 2 %
Egypten 1 %
Mali 1 %

Jag vill lämna några kommentarer till. För det första att siffran för USA är så dålig, mindre än hälften är för att samhället ska acceptera homosexualitet. Orsaken är givetvis är det är så många konservativt kristna i landet medan Europa generellt är mer sekulariserat. Faktum är att USA bara har några få procent fler accepterande än Polen och sämre siffra än de flesta av länderna i Latinamerika.

Men trots det så avslöjar opinionsmätningar i USA att när man frågar om homosexuella bör skyddas av landets lagar mot diskriminering och hatbrott så är det vanligen ca 80 % som svarar ja. Tydligen är det många som accepterar att homosexuella ska ha juridiskt skydd men som egentligen är negativa till homorelationer.

Förvånande är också att siffran är så dålig som 38 % i Israel. Trots att landet generellt är homovänligt. Men det är även oväntat positiva siffror för flera länder i Latinamerika. Argentina med 72 % är mer accepterande än både Storbritannien och Kanada. Notera även att det är en fördom att låtsas som att de flesta i Italien är homofientliga. Det är bara en minoritet som är för katolska kyrkans negativa värderingar.Det är också tydligt att det är fler i Libanon som är homovänliga än i de flesta andra arabländer.

I 14 av 45 länder är mer än hälften av befolkningen för att samhället accepterar homosexualitet.